Sista avsnittet ever av den bästa serien ever

Okej, jag har liksom inte skrivit nåt här på sjukt länge, och nu, när jag såg det allra sista avsnittet av världens bästa serie, tänkte jag lite för mig själv att jag så himla gärna ville prata om hur bra det var. Och då kom jag på att jag hade den här platsen att göra det på. Så hej! Spoilers för sista avsnittet såklart, så ni inte blir förvånade.

Det är ganska många serier som jag älskat som har haft ett sista avsnitt någonsin, som har varit mer eller mindre tillfredställande. BSG tyckte jag i stunden var jättebra, men blev irriterad på allt dom tappade på vägen. Veronica mars tog ju bara slut, det var ju inte ett avslut på samma sätt, men det kan jag ändå tycka är lite ok, att jag tänker att det fortsätter utan mig.

Med FNL var jag faktiskt inte så orolig att dom skulle göra mig besviken. Upptakten till slutet har varit fantastisk tycker jag, dom har satt upp förutsättningar för alla som känts så himla realistiska, och förankrade i karaktärerna, och spännande! Alltså, jag var så arg på coach dom där sista två avsnitten för Tamis skull, innan han bestämde sig för att göra det som var rätt och rimligt, jag var redo för skilsmässa ska jag säga. Men var så stolt när han tog sig samman och faktiskt förstod, att det var hennes tur.
Men om vi ska försöka vara lite systematiska. Det som var upplagt inför slutet (jag såg de två sista i ett svep igår, kanske att jag behandlar dom som ett enda långt avsnitt) var ju dels Lions framtid, både state, och huruvida dom ens skulle finnas kvar nästa år. Med det Vince, Jess, Luke, var ska dom ta vägen i livet utan fotbollen? Hur ska det går för Tim, och Billy, och Mindy, och Becky. Kom igen, hur fint var det inte att Mindy blev så knäckt när Becks mamma kom tillbaks. Och Tyra, så nöjd med henne, så collegeproffsig, så fin i sitt mörka hår. Jag bara längtade efter att hon skulle komma och styra upp Tim, och så gjorde hon det.

Sen har vi ju Matt och Julie, som ju var hur fina som helst. Tänk att han friade utanför the Alamo Freeze, är inte det bara det bästa ni nånsin sett? Dog när han Landry (LANDRY!!) gnabbades om hur han skulle kunna fråga coach om hans dotters hand.
Allt var ju för övrigt upplagt för en gråtfest, dom spelade på mina hjärtesträngar så jag kunde knappt tro att det var sant. Men det som jag blev mest gråtmild av, det var när Tim och Billy byggde på huset, tog en paus, drack en öl. Texas forever, sa dom. Då dog jag alltså. Också dog jag när jag såg Jess championship ring. Och när grandma Saracen ville tvätta bröllopsklänningen i hon. Och när Julie sa att hennes föräldrar var det bästa gifta paret nånsin (obs sant, jag vill också bli dom när jag blir stor).

Jag var helt enkelt inte ett dugg besviken, bara ledsen att jag inte kommer få träffa dom mer.

Clear eyes, full hearts, can't lose!

skräcken

Jag har nu tagit mig i kragen och kollat igenom några av dom grejerna jag hade sparat till sommaren. Igår kollade jag på sista Party Down till exempel. Jag tror inte ens det har pratats om Party Down här. Det jag tänker på mest när jag ser det är ju hur mycket jag saknar Veronica Mars, och det är faktiskt väldigt orättvist, eftersom Party Down är en jättebra serie, men jag kan liksom inte låta bli. Dick Casablancas, tänker jag, där är du! Du har klippt håret och skaffat dig ett jobb, men du är fortfarande en loveable douche, men jag slipper hata dig pga av daterape-droger och hur elak du var mot Beaver. Åh, det där avsnittet med läraren som låg med en elev och hade svarta satinlakan och lyssnade på Rolling Stones, kolla, han var bara en misslyckad skådis och nu häller han upp sprit, mest till sig själv! Yay, tänker jag. Jag saknar alltså Veronica Mars oproportioneligt mycket.

Men låt oss tala om Party Down för sig självt ett ögonblick. Vad det var bra, hörrni! Jag gillar alla i det där teamet. Det är ett problem bara, och det är hur värdelösa de är på att jobba. Jag har ju jobbat med catering så mycket själv, och alltså, Valhalla, jag respekterar dom så. Deras arbetsmoral, deras kvicka steg, deras logistik. Synd att de är såna svin bara.

Sen är jag strax ikapp med Parks and Recreation. Det jag gillar mest med det är hur otroligt uppriktig Leslie Knope är. Hon är så oironisk. Det är lite exotiskt att se faktiskt. Och herregud, Louis C.K som hennes poliskille!! Jag dör, han är så rar. Tänk att han gillar henne så mycket, kommer ni ihåg när han lärde sig vilka alla kvinnliga politiker hon hade i ramar var. Och nåt att säga om dom! Alltså, jag älskar honom.

Jag är alltså inte klar med Parks and Recreation, vilket är bra, för jag behöver det som motvikt till sommarens stora ångestkollning, Sons of Anarchy. Jag är bara två avsnitt in, men jag har redan velat dö flera gånger om. Jag törs heller inte se det själv. Det är ju uppenbarligen superbra, men herregud, vilken ångest! Jag hatar mamman, jag hatar han som är klubbchefen också, men varje gång mamman är i bild väser jag nåt om hur hon är en lite hora, eller liknande. Jag blir alltså tokig, jag tycker hon är så obehaglig, så det bara far ur mig. Hemskt. Men det är kul att se Charlie Hunnam, tänk att man har älskat honom i så många versioner. Både Queer as Folk, och Young Americans (herre, minns ni den? var alltså besatt) och Undeclared, för att inte tala om Green Street Hooligans. Och nu försöker han prata nån slags söderndialekt, och då skrattar jag lite, men ändå gillar jag honom.

Och, är Sons of Anarchy stället där ALLA tv-skådisar får vara med? Det är grymt, man känner igen så många. I MC-gänget är till exempel killen som gillar Veronica Mars och kaststjärnor och har nån lättklädd-tjej-tidning under sängen som heter Taut Blondes ("I guess I am his type" säger Veronica voice-overn) i det där avsnittet när Logan räddar henne från Tummen mitt i handen-FBI-agenten och dom hånglar på the Camelot Motels trappavsats med. But I digress. Sons of Anarchy är asbra. Och vidrigt. Vidrigt, verkligen. Kan Jax till exempel umgås lite mer med sitt alldeles för tidigt födda knarkbarn, please? Måste kanske jobba mig igenom ett avsnitt till. Vi pratar mer om detta senare, ok?

Sen följer jag ju True Blood och Louie och Huge, men där ligger jag en vecka efter och vet inte vad jag ska säga. Läs The AV Club så länge, de är så bra!

detta har hänt

Jag hade så storslagna planer på hur mycket nya grejer jag skulle kolla på. Är på landet, har en hel väska full med tv, och det enda jag vill är att kolla på sånt jag redan sett. Vad är det som gör att man är såhär? Jag förstår inte mig själv. Följaktligen har jag kollat på Undeclared en massa, som är lika bra som alla andra gånger man sett det för övrigt, och gamla 30 Rock, och inte pallat nåt annat.
Några nya saker har jag dock petat i mig, för det kom besök som hade med säsongspremiärer av lite taffliga sommarserier. Det var Louie, som inte är så taffligt, internet verkar älska det. Jag har bara sett två avsnitt, och är rätt välvilligt inställd. Ståuppande tvåbarnsfar, frånskild, och hans liv och leverne. Tror jag kan skratta till det lite till sen. Sen var det Persons Unknown, herre, det var riktigt dåligt, men spännande. Kvinna blir kidnappad på lekplats, SHOCKER att dom inte tar hennes barn, och vaknar upp på ett hotell där ett gäng andra människor som också blivit tagna finns. Och nån håller koll på dom Big Brother-style, med kameror. Hur ska det gå osv. Jag kommer inte kolla på det nåt mer. Sen var det nån adventureserie där ett kid som växt upp i djungeln (?) åker tillbaks till USA där han kommer ifrån och ska gå i en skola som hör ihop med ett museum också. Det är lite unga Indiana Jones, men inte var det särskilt bra ska ni veta.

Min bästa av högen som kom var nog fat camp-serien Huge. Det är såklart riktigt moralkakigt, men det är lite befriande att det är en serie som säger att den ska handla om tjocka, och så är dom tjocka på riktigt. En smygsäljer godis, det var kul. Jag ska kolla på några avsnitt till tror jag.
Sen har jag bara sett tre avsnitt av True Blood den här säsongen än så länge, men jag tycker det är riktigt bra. Jag läste böckerna förra året, och efter det är Sookie inte alls lika irriterande som jag tyckte hon var innan. Och man är så nyfiken vilka av storylinesen från böckerna dom ska använda på tv. Är mycket nöjd nu när ware-communitybiten kommer in. Det är så spännande!

Jag kollar fortfarande Homicide såklart, men det går riktigt långsamt. Nu när jag börjat med handarbetandet för sommaren vill jag mest ha sällskapstv, där det kanske inte händer så mycket, och då är Homicide bra, bara lite för dystert. Nu har jag blandat upp med lite Treme också, såg aldrig det i våras. Det är ändå lite hoppfullt på nåt sänt, trots att det är lite feel bad. Och det är rätt skönt att det inte är så mycket handling, att vi mest umgås bara. Jag sitter på mitt håll och virkar, dom städar upp efter Katrina och spelar lite trumpet osv. Ändå nöjd.

Nån som har nåt annat tips kanske?

Mina nya kompisar

Sju avsnitt in i säsong ett nu, och jag börjar lära känna folket på Baltimores mordrotel lite. Kay är ju min nya stora förebild i livet. Det skadar inte att hon är rödhårig, vill jag ha sagt. I avsnittet jag såg imorse skulle hon vittna. Hon rockade powersuiten, och det är så cute att hon har en crush på states attourney Ed Danvers. Hennes och Baldwin-brorsans partnerskap är nog mitt bästa än så länge tror jag. Det var superfint när han skulle slingra sig ur hur han sagt till hans fru att han inte alls tyckte Kay var attraktiv. Hur dom hade en outtalad överenskommelse om att de inte skulle fundera på det ens, så då gjorde han inte det. Det gillade jag.

Sen känner jag att Bolander och jag blir bättre och bättre vänner. Han är ju nyskild, det är jobbigt för honom. Jag undrar hur det går för honom med den australiensiska coronern, det var ju riktigt jobbigt när han hängde med hennes son och han var så crazy! Och stressade upp stackars Bolander. Han har det inte så lätt. Och Munch är så jävla torr och sarkastisk och retlig mot honom, jobbigt. Men hörrni, det där krabbätarstället, dit vill jag gå, det verkar astrevligt! En liten hammare, en krabba, och tidningspapper. Ändå festligt!

Sen är det ju det här med Pemberton. Han är ju en sån jävla bra polis! Och nu när Bayliss och han börjar jobba som ett team, det känns härligt. Han blev ju erbjuden ett chefsjobb precis, och det ledde till en mycket fin scen där han och nuvarande strängchefen pratade lite. Och nu när han bestämmer sig för att vara med i gänget, kommer och drinker en efter-jobbet-öl osv. Härligt! Gillade även när han och Bayliss redde ut det där hundmordet, och pratade om hundnamn. Hans gamla hund hette visst Rex. Ändå bra hundnamn tycker jag med.

Sen är det ju Crosetti/Lewis-teamet. De åkte till Washington precis, och Crosetti fick kolla in massa Lincoln-memorabilia, det var så kul för honom. Och dom fick inbjudan till att käka middag i Vita Huset-matsalen, av en Secret Service-man. Men Lewis blev sur, så dom fick dra ju. Jag gillar deras dynamik:

En sak med Homicide som är skön är ju att det går så långsamt.SJu avsnitt in som sagt, och vi lär fortfarande känna varandra. Ingen hets osv.

Homicide, nu börjar vi!

Nu har jag alltså kollat på dom tre första avsnitten av Homicide, om det inte är helt klart för folk är det alltså ett polisdrama från 93 gjort av en del folk bakom The Wire, skapat av Paul Attanasio, som för övrigt producerat 130 avsnitt av House och skrivit Donnie Brasco och Quiz Show, coolt! Vi är i Baltimore, på mordroteln, det är precis som The Wire en ensemble, ännu ingen tydlig huvudroll iallafall, och väldigt låg färgmättnad. Alltså, typ så nära svartvitt man kan komma och fortfarande kalla det färgteve. Eller så är min dator lite wack.

Vi får lite av en ingång till mordroteln av den nya medarbetaren Tim Bayliss, och jag som är skadad är ju sjukt uppspelt över att det är Jake Kane (ni minns väl Veronica Mars?!) som spelar. Den som svarar i telefon på kontoret får liksom ta fallen, och hans första samtal blir ett barnamord. Allt jag kunde tänka var, Jake, om typ tio år kommer du också veta hur det känns att ha ett mördat barn. Sån är jag, kan inte låta bli.

Såhär tre avsnitt in har jag inte riktigt lärt mig alla namn, eller lärt känna alla karaktärer ordentligt, men det här är vad vi vet om dom än så länge: Vi har ensamvargen Pembleton, som är snabb och bra på att avsluta utredningar. Sätts såklart ihop med nykomlingen, jag tror dom kommer kunna lära varandra mycket om livet och polisarbetet osv. Det finns den stränga polischefen, som ändå bryr sig. Det finns några riktigt tunga team, mitt bästa än så länge är ändå Baldwinbrodern och Melissa Leo. Dom har redan pratat om vänskap och partnerskap (Hugo! Redan två avsnitt in!). Sen finns det han som är besatt av Lincoln-mordet och hans partner, också vassa. Och den tjocka nyskilda gubben , kanske min favorit. I gårdagens avsnitt fick han gå på dejt med den heta coronern, han var så rar! Och när han småpratade med sin granne som byggt en kista, som spelades av Luis Guzman, dog alltså. Munch, alltså Richard Belzers karaktär, han har inte riktigt kommit in i leken ännu, men jag känner att vi kommer bli riktigt goda vänner.

Lite andra strösaker:
Min mamma sa om Melissa Leo, dom har liksom tagit en riktigt snygg tjej och stylat henne som en medelmåtta. Det tyckte jag var rart.
Avsnitt tre, Edie Falco som polisen som skjutits fru, ett geni!
När Giardello vill få sin vilja igenom visar han upp ärren från dom gånger (3!) han skjutits i tjänsten.
Det är festligt med tanten som gifter sig med medlemmar i sin familj, försäkra dom och sen dödar dom, och scrapbookar deras dödscertifikat och försäkringspappren.

sommartv

Hej!
Nu är det sommarlov för vissa, alltså för mig, och jag spenderar det på landet. Jag har med mig hur mycket tv som helst, och hade tänkt som sommarprojekt att jobba mig igenom Homicide - Life on the Street. Har kollat tre avsnitt än så länge, men tänkte att jag skulle försöka prata lite om det ett par i taget under sommaren. Kanske är nån sugen på att hänga på? Det är ju superbra! Sen har jag massa grejer som jag bunkrat under året, sista avsnitten av Dollhouse, Party Down, Parks & Recreation, sista avsnitten av Chuck, hela senaste säsongerna av Gossip Girl, Grey's, allt skräp jag tröttnade på i höstas. Det har varit så fint väder än så länge så jag inte kunnat kolla om jag inte dragit för gardinerna, men snart måste det ju börja regna, då kör jag!

Vad jag kollat på än så länge är annars världens snällaste serie, Kingdom, med Stephen Fry. Hörrni, det är så jävla trevligt. Det är småstad i Norfolk, han är familjeadvokat, det är fullt av quirky invånare, alltså, kan inte annat än att älska. Kolla. Sen är jag halvvägs igenom How To Make It In America. Det är också trevligt tycker jag. Först blev jag lite äcklad av att det är så mycket New York-coolhetshets, ni vet, kolla vad hipstrigt och flashigt vi har det på våra loftfester, hade det varit sju år sen hade vi varit på en Vice-fest-stämning etc. Men det är förutom det rätt oemotståndligt. Så ändå värt.

Hörs när jag kollat lite mer tv, och om nån har nåt sommartips mottages det tacksamt!

en helt vanlig post-lost-post

Okej, känner ändå att det kanske skulle vara på sin plats att prata lite om det här Lost-spektaklet. Har ju tyckt att den här säsongen har varit så sjukt kalkonig, när det var så bra förra säsongen. Alltså, det där CJ Cregg-avsnittet. Dör på att det såg så billigt ut. Seriöst, har det inte varit lite extra fult den här säsongen.

Min grej med Lost har ju alltid varit detta: de har sålt det som en karaktärsdriven serie, men jag tycker ju att det har varit lögn hela tiden. Jag tycker inte att de varit sanna mot sina karaktärer, utan ändrat förutsättningarna hips vips, utan att förklara sig på ett tillfredställande sätt. Och därför är den här sortens avslut kanske mindre tilltalande för mig än för dom som håller med Cuse/Lindelof. Och det är klart, man måste vara helt körd för att inte bli lite berörd, och det blev jag också. Jag var sjukt glad att Sawyer och Juliet fick träffa varandra igen, och Sayid och Shannon, fast det var lite fucked up (vad hände med Nadia??). Men när det lagt sig känner jag mig ändå dum. Lurad.

Det här med att poängen är att Lost är en kärlekshistoria, som jag läste att Carlton Cuse har sagt, fine. Det är okej för mig. Och det är inte att jag behöver svar på absolut allt, det finns absolut poänger med att lämna en del saker öppna. Men att göra det lätt för sig genom att säga att det inte betyder nåt, att bara personerna och deras känslor betyder nåt, det tycker jag är tråkigt. Är det bara jag eller är det så mycket logiska hål att man blir tokig?

Det här med den alternativa verkligheten, som inte var en verklighet, är nog det som gör mig mest galen. Det känns helt värdelöst att det var nåt slags andligt väntrum där alla religioner och kulturer kunde hänga tills dom fattade att dom var döda och kunde komma till himlen. Varför har jag då ägnat en hel säsong åt att investera i vad som hände där, när det inte betydde någonting.

Jag hatar ju när det ska dras till med en massa andligt dravel, hade varit mycket mer tillfredställande att Jack dog efter att sett planet lämna ön. För övrigt mycket nöjd att dom slöt cirkeln med honom bland bambun och och skon som hade ruttnat sönder, och jycken. Det var fint. Men jag kan inte annat än att känna besvikelse för hela den här säsongen, så mycket outnyttjad potential.

Jag som inte varit ett så inbitet fan kanske inte heller har så mycket insikt som man kan ha, men jag tycker Televisionary skrev jättebra, och jag håller verkligen med. Läs honom!

Lite vad jag gör

Dunja som jag känner lite undrar vad hon ska kolla på, och det vill jag ju gärna svara på. För mig som går i skolan tacklar jag tv-tittandet på lite olika sätt. Dels har jag ju aldrig så mycket fri tid som när jag pluggar, så jag kan kolla hur mycket som helst. Sen gillar jag ju saker som jag kan låtsas har lite med mitt ämne att göra. Därför är allt som har minsta lilla glimt till naturvetenskaplig touch bra för mig, för då behöver jag inte ens ha dåligt samvete att jag inte läser facklitteratur, då är det ju som att plugga. Det jag har kollat på sen sist är detta:

30 Rock, som jag inte tycker har sin bästa säsong, men skrattar ändå gott. Och min kärlek till Alec Baldwin blir ju bara starkare för var dag som går. Såg ni när Jack ville fläta sin tjejs hår? För att det var romantiskt, och han är bra på det. Dog!

The Office, har ju också lite av en svacka. Med roliga bitar såklart, men ändå. Deras tid kanske börjar ta slut, eller? Jim/Pam-barnafödandet var ju rart, och det var kul med ett Dwights megadesk sist, men det är lite som att varje gång det har blivit lite statiskt. Ingenting leder till nånting. Den här grejen att Jim var Michaels chef och båda var supermissnöjda med det var ju jättekul, men det tog ju slut efter bara ett par minuter. Lite trist att det kör så tycker jag.

Lost. Jag ligger tre avsnitt efter nu, så vill inte bli spoilad. Det är ju superspännande så klart. Men är inte så investerad i hur det ska gå. Det är ju inte som BSG, liksom.

Friday Night Lights-säsongen är ju slut, men det var ju fantastiskt! Det är nog min absolut bästa serie som går just nu tror jag. Tami Taylor är min förebild i livet, och jag älskar Tim Riggins, och jag blev knäckt av hur det gick såklart men ändå hoppfull inför framtiden. Älskar det!!

How I Met Your Mother gillar jag ju väldigt mycket från och till, och så tycker jag att halvtimmesformatet är så himla bra. Lagom, liksom. Man kan mosa på ett på morgonen till kaffet, det gillar jag väldigt mycket. Jag tyckte senaste avsnittet var guld, när dom äntligen tog upp hela Barney/Robin-grejen, och att hon var knäckt och alla hade låtsats som ingenting. Det gillade jag verkligen. Så efter att ha varit lite sur att de bara sjabblade bort hela den grejen är de tillbaka på min goda sida.

Inside the Actors Studio är jag ju besatt av. Min högsta önskan är ju att få the complete boxset, men jag tror inte ens det finns. Alec Baldwin-avsnittet var fantastiskt. Min kärlek till honom växte sig mycket stark. Han är så bra på att härma röster, och så rolig och fantastisk. Mickey Rourke var också ett grymt avsnitt, ganska nytt. Och varje gång jag kollar Michael J Fox blir jag lite tårögd. Roligast är det nästan när nån som varit med i Arrested Development, alternativt en SNL-sketch med Will Ferrell-versionen av programmet, för då får James Lipton prata lite om sig själv, och det verkar ha gilla.

Fringe har ju ett mini-uppehåll just nu, men det lämnade ju med en grym cliff-hanger. Är mycket spänd på hur det ska gå nu när Olivia vet att Peter är från den andra dimensionen. DÖR!

Jag börkade kolla på Castle mest av nån slags lojalitet, och kärlek, till Nathan Fillion men nu tycker jag det är bedårande rart. Älskar det. Det är så snällt på nåt sätt, trots att det är mord och grejer är det mest bara banter, och det är ju en favoritkategori, det ska ni veta.

Community gillar jag fortfarande, det är ju också kul eftersom de går i skolan och jag går i skolan.

The Good Wife är en solid del av tv-veckan, det är liksom jämnbra. Den stora plotten masar liksom på i lagom takt, det är tillfredställande på nåt sätt, mycket hederligt.

Modern Family har ju mycket toppar och dalar, men de roliga grejerna är ju sjukt roliga. Det tar ju emot att vara så pepp på nåt som handalr om en wacky icke-kärnfamilj, men jag kan inte låta bli, jag är ju så lättlurad.

Min skam-tv Bones är jag ju mer fast i än nånsin. Har bestämt mig för att äga att jag älskar det nu. Alltså, jag tycker det är bra på riktigt. Det är ju lite old-school, det gillar jag. Och hur kan jag inte gilla en serie där dom i ett avsnitt går undercover som en knivkastarduo på en cirkus. Och det är alltid lika kul att se dom kolla i mikroskåp, eller montera vävnadsprov på glas, och göra liksom hälften av det man måste, på en bråkdel av tiden det egentligen tar, och så får jag känna mig så smart som vet hur fel dom har!

Chuck kollade jag ikapp på i julas, men jag har märkt att jag gillar det mest när jag mosar på ett par avsnitt i taget, så jag kollar typ var tredje vecka på tre avsnitt. Men gillar det, det är spännande, och det är ju inte en av de sär serierna jag verkligen bryr mig om, men när jag väl kollar så blir jag indragen. Det är ju alltid nåt.

Caprica har jag inte börjat med ordentligt än, har bara kollat piloten. Men när han sa att roboten hette cylon fick jag gåshud på hela mig. Och jag tycker det är coolt att det är så totalt annorlunda från BSG. Jaghar bestämt att jag gillar det, trots att jag bara kollat ett enda avsnitt.

Life Unexpected kollar jag på lite sporadiskt, tycker det är härligt med den där gamla WB-vibben, trots att det är lite moralkakigt. Helt ok slö-tv dock.

Legend of the Seeker har jag sett tre avsnitt av, och tycker det är lite töntigt, men också härligt. Jag har aldrig riktigt varit en svärd-fantasy-tjej, så det är lite spännande att ge sig in i det, tänker att det är lite av en mjukstart innan jag går in på tyngre grejer. Typ när A Song of Fire and Ice börjar på HBO och liknande.

Sen är det ju lite grejer jag lagt av att kolla på också. Blev för trött på Grey's, och The Vampire Diaries, och Gossip Girl, men tänker mig att det är sånt jag kommer kolla ikapp på i sommar. LIkadant med den här White Collar som jag såg några avsnitt av, har fortfarande en liten nyfikenhetsglimt kvar till den. FlashForward tror jag inte jag kommer kolla ikapp på, om det inte blir jättebra helt plötsligt, och ALLA säger så. Gav ju upp efter det där naziavsnittet, och det var bara det fjärde på säsongen. Är inte hoppfull.

adorkable!

Det är ju så jobbigt med den här super-hiatusen som är igång nu. Där nästan allt man gillar väntar tills efter OS med att börja sända igen. Så nu måste jag hitta på lite nytt att underhålla mig med. Funderar lite på att kolla ikapp på Supernatural, fangirlsen älskar ändå Supernatural, trots att jag är lite opepp. Men för att ha nåt att se osv. Kan ju bli Supernatural-psykos också, kolla bara hur det gick med Bones.

Annars undehåller jag mig med att peppa för julen genom att titta på favorit-jul-avsnitt. Typ det i West Wing där Josh har PTSD, och brittiska Office julspecial, undrar lite vilken som är min bästa jultv egentligen. SKa fundera. Har ni nån favorit?

Jag hittade för övrigt den här superdorkiga videon på Mark Salling, Puck alltså, som sjunger om hur mycket han gillar Glee. Tyckte ändå det var rart på nåt sätt, det är också tidsfördriv som heter duga:

mini-fail?

Hej alla!
PÅ grund av tenta-ångest, post-tenta-ångest och en ihållande Bones-psykos har jag knappt kollat på nåt de senaste veckorna. Utom FNL såklart, som är det jag bryr mig mest om den här säsongen. Ja, och skämset Bones då, som jag tydligen älskar nu. Förlåt! Det här med Bones-psykosen har mycket med fangirls, och hur jag gillar att fangirla fangirls, om ni förstår. Jag har exempelvis hittat en tjej som skriver nån slags avsnittsanalyser av alla Bonesavsnitt, flera sidor långa. Det blir liksom ett helt annat, mycket bättre, avsnitt när man läst vad hon tycker.

Men FNL, som jag ju älskar på riktigt, har ju varit så fantastiskt på senaste hörrni. Förra veckan var bland det bästa dom gjort tycker jag. Och den här veckan var jag lite, vad ska jag säga, förvånad. Jag tycker det kunde gett Matt Saracen ett lite värdigare avslut än att han bara drog utan att säga nåt. Själva avsnittet var bra den här veckan, det var det, men jag är lite knäckt över hur vad dom gjort mot Matt. Var det till exempel inte så att han faktiskt stannade i Dillon för sin farmors skull, för att ta hand om henne? Och att han bara skulle lämna henne där med sin mamma, inte ens tänka på det nåt mer, känns inte det lite olikt honom så säg? Varför låtsas att allt hade med Julie att göra när vi vet att det inte riktigt stämmer. Om jag var Matt hade jag stannat ett par veckor för att lösa saker istället för att göra en Good WIll Hunting och bara sätta sig i bilen och köra. Kanske kunde han lösa det här med konstskolan eller liknande? Det här kanske bara är jag som ju är väldigt praktisk av mig, men jag blir lite orolig för honom. Hoppas vi får veta hur han löser detta. Har han lite pengar med sig, nån stans att sova?

Iallafall, ska sluta tjata om det. Annars då? Jo, jag var glad att se Lyla, önskar hon och RIggins kunde lösa saker occh ting. HOn är så bra för honom. Och jag tycker det vore skönt om lill-Becky kunde släppa sin TIm-hangup och sikta in sig på Luke istället, han verkar gullig ju. Och herregud, Landry, vilken jubelidiot! Han kan ju inte börja prata om Tyra på det där sättet till nya flamman, det måste han ju förstå.

Vad tyckte ni?

ändå mini-besviken

Alan Sepinwall skrev om veckans How I Met Your Mother, och jag tycker typ precis som han. Det är inte att det enda jag vill se är är Barney och Robin - A Love Story, men är det inte lite trist att de har byggt upp en hype runt dom hur länge som helst o sen bara fumlar bort det på ett par avsnitt. Så mycket outnyttjad potential, är väl det jag tycker. Eller vad sägs?

Och om vi ska prata besvikelser, hallå, förra veckans Glee. Tror dom att vi är dumma i huvudet eller? Orkar inte att de ska skriva oss på näsan om hur jobbigt det är att sitta i rullstol och om man har en syster som har nån slags downs. Fast som jag och min kompis Hanna pratade om igår, det är ju folket bakom den genialiska Popular, som vid sidan av de härliga grejerna, Mary Cherry och elakheter, var proppat med viktiga läxor man skulle lära sig, om hur alla är lika mycket värda o allt sånt. Trött på det, säger jag er!

Buddy, min hjälte!

Gudars, jag bara kastade mig över veckans FNL så fort jag kommit in genom dörren idag, hade längtat så. Jag tycker East Dillon-grejen är superbra än så länge. Man börjar lära känna de nya kidsen, och nya grupperingarna nu, det känns bra. Jag tyckte såhär om veckan:
Buddy Garrety är en så ljuvlig man, vilken väg han har gått, va? Jag han ju knappt ens längta efter att han skulle backa upp Coach Taylor, men det är mycket välkommet att han gör det i vilket fall som helst. Det som är lite tråkigt med hela Panthers-storyn nu är ju hur alla, med Joe McCoy i spettsen, helt plötsligt är så onda. Skulle uppskatta en lite mer nyanserad bild av dom i avsnitten som kommer, tack!
Sen gillar jag så mycket när de har små Tami och Julie-bitar, tycker det är fint att de pratar lite om kyrkan och Gud och så, i sin stillsamhet. Att de har trevligt ihop också. Med lilla alienbabyn vid sidan.
Jag känner ju väldigt för Lionsen nu, och ju mer vi lär känna dom nya kidsen ju bättre lär de ju bli. Jag längtar tills de tar sig förbi den biten när alla är i luven på varandra, och de är en massa rasmotsättningar och så, det känns så gjort redan, är inte pepp på att se det just nu.
Och hörrni, hur ska det gå för Tim Riggins. Kommer han klara sig undan den här unga, unga tjejen som är så sjukt ute efter honom, eller har han lyckats fösa över henne till nya stjärnskottet? Mycket underhållande är de två ihop iallafall. Och kul med Landrys nya flamma, att hon är haj på fotboll och så.

Älskar FNL, hörrni!

Alan Tudyk och V

Min grandiosa plan att kolla ikapp på allt jag låg efter med den här helgen gick lite i stöpet när min kompis Hanna petade ner The Hunger Games i min väska i fredags. Har inte kunnat släppa, alltså, om ni alla bara kunde läsa The Hunger Games. Så sjukt bra!!

Trots att jag inte hann med allt jag hade tänkt tog jag ändå en paus för att kolla V, och visst var det bra, jag är bara så sjukt besviken (SPOILER!!) att Alan Tudyk, som jag hade sett fram emot så mycket att se, var tvungen att vara en ond V. Varför kan han inte få en riktig roll, som håller in flera säsonger. Det gjorde att jag fick lite dålig vibb liksom. Men jag gillar prästen, och goda Vn, och FBI-kvinnan. Och ser fram emot när TV-stjärnan blir en key player i motrörelsen, för det kommer väl hända? Det hoppas jag iallafall på.

Men förutom V, läs The Hunger Games, man blir inte besviken!!

Coach Taylor made me do it!

Efter en konstig icke-vecka med tenta och konstant huvudvärk ligger jag lite efter med alla möjliga viktiga serier. Har flera Fringe och Gossip Girl som jag inte sett än, har inte kollat V-premiären, inte FlashForward, inte Grey's. Men nu tar jag långhelg från skolan och tar väl igen det under morgondagen.

Vad jag har tagit mig tid till är FNL-premiären. Herregud, vad bra jag tycker det är. Folk frågar ofta vad ens bästa serie är, och jag har alltid svårt att svara, men jag tror det är Friday NIght Lights, alltså, det tror jag faktiskt. Och de här två kommande säsongerna som man ju blivit lovad, jag tror det kommer vara fantastiskt. Det nya upplägget, där Coach Taylor har ett riktigt underdog-lag den här gången, är ett så bra sätt att gå vidare på. Väldigt tillfredställande liksom. Och matchen i säsongspremiären, där East Dillon Lions fick så mycket spö, alltså, jag hade lite tårar ska jag säga. Coach Taylor, jag älskar honom! Det är liksom lite såhär nu, fast bättre:



OBS! Spoila mig inte för avsnitt två, för det ska jag se på måndag med min kompis Simon, jag har lovat att inte tjuvkolla den här gången.

dör och föds om!

Seriöst!!