Jag har nu tagit mig i kragen och kollat igenom några av dom grejerna jag hade sparat till sommaren. Igår kollade jag på sista Party Down till exempel. Jag tror inte ens det har pratats om Party Down här. Det jag tänker på mest när jag ser det är ju hur mycket jag saknar Veronica Mars, och det är faktiskt väldigt orättvist, eftersom Party Down är en jättebra serie, men jag kan liksom inte låta bli. Dick Casablancas, tänker jag, där är du! Du har klippt håret och skaffat dig ett jobb, men du är fortfarande en loveable douche, men jag slipper hata dig pga av daterape-droger och hur elak du var mot Beaver. Åh, det där avsnittet med läraren som låg med en elev och hade svarta satinlakan och lyssnade på Rolling Stones, kolla, han var bara en misslyckad skådis och nu häller han upp sprit, mest till sig själv! Yay, tänker jag. Jag saknar alltså Veronica Mars oproportioneligt mycket.
Men låt oss tala om Party Down för sig självt ett ögonblick. Vad det var bra, hörrni! Jag gillar alla i det där teamet. Det är ett problem bara, och det är hur värdelösa de är på att jobba. Jag har ju jobbat med catering så mycket själv, och alltså, Valhalla, jag respekterar dom så. Deras arbetsmoral, deras kvicka steg, deras logistik. Synd att de är såna svin bara.
Sen är jag strax ikapp med Parks and Recreation. Det jag gillar mest med det är hur otroligt uppriktig Leslie Knope är. Hon är så oironisk. Det är lite exotiskt att se faktiskt. Och herregud, Louis C.K som hennes poliskille!! Jag dör, han är så rar. Tänk att han gillar henne så mycket, kommer ni ihåg när han lärde sig vilka alla kvinnliga politiker hon hade i ramar var. Och nåt att säga om dom! Alltså, jag älskar honom.
Jag är alltså inte klar med Parks and Recreation, vilket är bra, för jag behöver det som motvikt till sommarens stora ångestkollning, Sons of Anarchy. Jag är bara två avsnitt in, men jag har redan velat dö flera gånger om. Jag törs heller inte se det själv. Det är ju uppenbarligen superbra, men herregud, vilken ångest! Jag hatar mamman, jag hatar han som är klubbchefen också, men varje gång mamman är i bild väser jag nåt om hur hon är en lite hora, eller liknande. Jag blir alltså tokig, jag tycker hon är så obehaglig, så det bara far ur mig. Hemskt. Men det är kul att se Charlie Hunnam, tänk att man har älskat honom i så många versioner. Både Queer as Folk, och Young Americans (herre, minns ni den? var alltså besatt) och Undeclared, för att inte tala om Green Street Hooligans. Och nu försöker han prata nån slags söderndialekt, och då skrattar jag lite, men ändå gillar jag honom.
Och, är Sons of Anarchy stället där ALLA tv-skådisar får vara med? Det är grymt, man känner igen så många. I MC-gänget är till exempel killen som gillar Veronica Mars och kaststjärnor och har nån lättklädd-tjej-tidning under sängen som heter Taut Blondes ("I guess I am his type" säger Veronica voice-overn) i det där avsnittet när Logan räddar henne från Tummen mitt i handen-FBI-agenten och dom hånglar på the Camelot Motels trappavsats med. But I digress. Sons of Anarchy är asbra. Och vidrigt. Vidrigt, verkligen. Kan Jax till exempel umgås lite mer med sitt alldeles för tidigt födda knarkbarn, please? Måste kanske jobba mig igenom ett avsnitt till. Vi pratar mer om detta senare, ok?
Sen följer jag ju True Blood och Louie och Huge, men där ligger jag en vecka efter och vet inte vad jag ska säga. Läs The AV Club så länge, de är så bra!
