Okej, jag har liksom inte skrivit nåt här på sjukt länge, och nu, när jag såg det allra sista avsnittet av världens bästa serie, tänkte jag lite för mig själv att jag så himla gärna ville prata om hur bra det var. Och då kom jag på att jag hade den här platsen att göra det på. Så hej! Spoilers för sista avsnittet såklart, så ni inte blir förvånade.
Det är ganska många serier som jag älskat som har haft ett sista avsnitt någonsin, som har varit mer eller mindre tillfredställande. BSG tyckte jag i stunden var jättebra, men blev irriterad på allt dom tappade på vägen. Veronica mars tog ju bara slut, det var ju inte ett avslut på samma sätt, men det kan jag ändå tycka är lite ok, att jag tänker att det fortsätter utan mig.
Med FNL var jag faktiskt inte så orolig att dom skulle göra mig besviken. Upptakten till slutet har varit fantastisk tycker jag, dom har satt upp förutsättningar för alla som känts så himla realistiska, och förankrade i karaktärerna, och spännande! Alltså, jag var så arg på coach dom där sista två avsnitten för Tamis skull, innan han bestämde sig för att göra det som var rätt och rimligt, jag var redo för skilsmässa ska jag säga. Men var så stolt när han tog sig samman och faktiskt förstod, att det var hennes tur.
Men om vi ska försöka vara lite systematiska. Det som var upplagt inför slutet (jag såg de två sista i ett svep igår, kanske att jag behandlar dom som ett enda långt avsnitt) var ju dels Lions framtid, både state, och huruvida dom ens skulle finnas kvar nästa år. Med det Vince, Jess, Luke, var ska dom ta vägen i livet utan fotbollen? Hur ska det går för Tim, och Billy, och Mindy, och Becky. Kom igen, hur fint var det inte att Mindy blev så knäckt när Becks mamma kom tillbaks. Och Tyra, så nöjd med henne, så collegeproffsig, så fin i sitt mörka hår. Jag bara längtade efter att hon skulle komma och styra upp Tim, och så gjorde hon det.
Sen har vi ju Matt och Julie, som ju var hur fina som helst. Tänk att han friade utanför the Alamo Freeze, är inte det bara det bästa ni nånsin sett? Dog när han Landry (LANDRY!!) gnabbades om hur han skulle kunna fråga coach om hans dotters hand.
Allt var ju för övrigt upplagt för en gråtfest, dom spelade på mina hjärtesträngar så jag kunde knappt tro att det var sant. Men det som jag blev mest gråtmild av, det var när Tim och Billy byggde på huset, tog en paus, drack en öl. Texas forever, sa dom. Då dog jag alltså. Också dog jag när jag såg Jess championship ring. Och när grandma Saracen ville tvätta bröllopsklänningen i hon. Och när Julie sa att hennes föräldrar var det bästa gifta paret nånsin (obs sant, jag vill också bli dom när jag blir stor).
Jag var helt enkelt inte ett dugg besviken, bara ledsen att jag inte kommer få träffa dom mer.
Clear eyes, full hearts, can't lose!
