skräcken

Jag har nu tagit mig i kragen och kollat igenom några av dom grejerna jag hade sparat till sommaren. Igår kollade jag på sista Party Down till exempel. Jag tror inte ens det har pratats om Party Down här. Det jag tänker på mest när jag ser det är ju hur mycket jag saknar Veronica Mars, och det är faktiskt väldigt orättvist, eftersom Party Down är en jättebra serie, men jag kan liksom inte låta bli. Dick Casablancas, tänker jag, där är du! Du har klippt håret och skaffat dig ett jobb, men du är fortfarande en loveable douche, men jag slipper hata dig pga av daterape-droger och hur elak du var mot Beaver. Åh, det där avsnittet med läraren som låg med en elev och hade svarta satinlakan och lyssnade på Rolling Stones, kolla, han var bara en misslyckad skådis och nu häller han upp sprit, mest till sig själv! Yay, tänker jag. Jag saknar alltså Veronica Mars oproportioneligt mycket.

Men låt oss tala om Party Down för sig självt ett ögonblick. Vad det var bra, hörrni! Jag gillar alla i det där teamet. Det är ett problem bara, och det är hur värdelösa de är på att jobba. Jag har ju jobbat med catering så mycket själv, och alltså, Valhalla, jag respekterar dom så. Deras arbetsmoral, deras kvicka steg, deras logistik. Synd att de är såna svin bara.

Sen är jag strax ikapp med Parks and Recreation. Det jag gillar mest med det är hur otroligt uppriktig Leslie Knope är. Hon är så oironisk. Det är lite exotiskt att se faktiskt. Och herregud, Louis C.K som hennes poliskille!! Jag dör, han är så rar. Tänk att han gillar henne så mycket, kommer ni ihåg när han lärde sig vilka alla kvinnliga politiker hon hade i ramar var. Och nåt att säga om dom! Alltså, jag älskar honom.

Jag är alltså inte klar med Parks and Recreation, vilket är bra, för jag behöver det som motvikt till sommarens stora ångestkollning, Sons of Anarchy. Jag är bara två avsnitt in, men jag har redan velat dö flera gånger om. Jag törs heller inte se det själv. Det är ju uppenbarligen superbra, men herregud, vilken ångest! Jag hatar mamman, jag hatar han som är klubbchefen också, men varje gång mamman är i bild väser jag nåt om hur hon är en lite hora, eller liknande. Jag blir alltså tokig, jag tycker hon är så obehaglig, så det bara far ur mig. Hemskt. Men det är kul att se Charlie Hunnam, tänk att man har älskat honom i så många versioner. Både Queer as Folk, och Young Americans (herre, minns ni den? var alltså besatt) och Undeclared, för att inte tala om Green Street Hooligans. Och nu försöker han prata nån slags söderndialekt, och då skrattar jag lite, men ändå gillar jag honom.

Och, är Sons of Anarchy stället där ALLA tv-skådisar får vara med? Det är grymt, man känner igen så många. I MC-gänget är till exempel killen som gillar Veronica Mars och kaststjärnor och har nån lättklädd-tjej-tidning under sängen som heter Taut Blondes ("I guess I am his type" säger Veronica voice-overn) i det där avsnittet när Logan räddar henne från Tummen mitt i handen-FBI-agenten och dom hånglar på the Camelot Motels trappavsats med. But I digress. Sons of Anarchy är asbra. Och vidrigt. Vidrigt, verkligen. Kan Jax till exempel umgås lite mer med sitt alldeles för tidigt födda knarkbarn, please? Måste kanske jobba mig igenom ett avsnitt till. Vi pratar mer om detta senare, ok?

Sen följer jag ju True Blood och Louie och Huge, men där ligger jag en vecka efter och vet inte vad jag ska säga. Läs The AV Club så länge, de är så bra!

she's a marshmallow

Ofta börjar jag dagen med att kolla lite på IMDb, typ vad som hänt nyhetsmässigt, vem som fyller år, och om jag kan dagens quote och dagens trivia. Som en helt vanlig nörd gör. Dagens quote var det här, och jag dog av lycka.

Movie/TV Quote of the Day
VERONICA
If I ever die, do me a favor. Go on Oprah and tell the world that I loved kittens.

Saknar ni henne inte också?

lite lovebombing också

Jag har en annan liten lista, men det är inte hatbombning utan en lista på karaktärer man borde hata, de som är vidriga och beter sig som svin, men som man älskar ändå. Som man alltid försvarar. Här är ett par

Starbuck, BSG. Hon är självisk, sparkar på de som ligger, hatar de som utmanar hennes strohetsvansinne, är otrogen mot sin man, fuckar upp det för Apollo, fuckar upp det för Adama, fick Zak dödad. Lång lista. Men jag tycker så mycket om henne. Jag kan inget annat än att försvara henne, alltid alltid. Hon är kanske min bästa karaktär ever.

Logan, Veronica Mars. Svinat mot Veronica så oerhört mycket. Liquid X anyone, exempelvis. Bränner ner pooler, slår sig i liga med gangsters, hänger med Dick, mobbas. Ett sånt svin men så älskvärd.

Christina Yang, Grey's Anatomy. Finns ingen som beter sig så svinigt, hon är så oartig. Hon gör vad som helst bara det gynnar henne ju. Och jag förlåter henne, varje gång.

Tim Riggins, Friday Night Lights. Han är så full, han är så odräglig. Men han är så fantastisk.

Någon?

hatbombning

Jenneth, min kompis, har begärt en liten lista på karaktärer jag hatar i serier jag älskar, här kommer ett par

Lyla Garrety, Friday Night Lights. Hur sjukt jävla irriterande och löjlig kan man bli på en skala. Hon pratar även som en riktig bebis, vilket kan var det absolut värsta. Jag blir på riktigt arg bara jag tänker på henne, vidrig! Och nu är hon sjukt religiös, och ska frälsa resten av Dillon och jag dör, hon är så värdelös. Jag kan inte ens sätta ord på det.

Cally i BSG, så gnällig att man svimmar av. Hon har i och för sig verkligen bättrat sig, men jag glimtade till skådisen i ett blink-and-you'll-miss-it-appearance i Dead Like Me en gång och det bara slog mig, henne ser jag framför mig, gnällandes. Boring. Kommer ni ihåg när hon satt inspärrad på New Caprica och hon gnällde sönder Boomer, det var för kul, men vilket sätt hon har alltså.

Darla, Buffy och Angel. Jag vet att alla hatar henne, men hon är en alldeles för dålig skådis. När hon är förstörd på olika sätt, typ arg och ledsen etc, då är hon helt ok. Men när hon ska vara sådär beräknande är hon för tråkig. Jag tror inte på henne ett dugg.

Duncan Kane, Veronica Mars. Hela Mars-fandomen håller ju med om att Duncan var den träigaste tråkmånsen på tv. Sen gkorde han saker som man som tittare hade svårt att förlåta, även fast Veronica inte riktigt tyckte likadant. Kardinalsynder man inte begår, göra slut med sin tjej för man tror att man är syskon, utan att säge nåt. Sen ligga med tjejen som är drogad och dra utan att säga nåt. Sen göra en annan tjej med barn, utan att säga nåt, ja listan kan göras lång. Vilket svin.

Sen finns det ju en del serier jag älskar där jag inte kan hitta nån jag hatar. Är inte det skumt. Vita huset och Studio 60 till exempel som jag verkligen verkligen älskar har ju bara älskvärda karaktärer. Även när de gör saker som är värdelösa tycker jag så mycket om dom.

Vilka hatar ni egentligen? Jag är så nyfiken.

Det allra sista avsnittet

Jag såg det sista avsnittet av Dead Like Me precis. Och det var bra, det slutade fint. Men det var ju som ett helt vanligt avsnitt ändå på många sätt. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag antar att de la ner innan de hade berättat allt de ville säga. Vilket ju händer med många serier. Särskilt de som görs av Fox kanske. Ni vet vad jag pratar om. Firefly, Drive, Wonderfalls. Tre exempel på mycket bra serier som Fox kapade, långt långt i förtidEn stor sorg är också att vi aldrig fick veta riktigt slutet på Veronica Mars historia. Det känns ju snålt på nåt sätt. Men en del serier hinner ändå med att knyta ihop det för oss. Wonderfalls kändes ju som att de gav oss en historia som de hann berätta om inte hela slutet åtminstone ett av minisluten. Och så finns det serierna som får gå tills de är klara. Buffy, som jag kanske inte berättat hur mycket jag älskar, berättade ju hela sin historia, i sin egen tid, och gav oss ett slut som var öppet, men uppenbarligen the end. Precis som sin systerserie Angel. Vita Huset gav oss också closure. Och jag är så tacksam att de bestämt att BSG ska gå en sista säsong och sen vara över, för man vet att de inte kommer spara på krutet utan säga allt de vill att vi ska veta, och sen vara klara med det. Vilket känns som ett lyft för Lost också, som jag inte är ett riktigt så stort fan av. Men det kan vi ta en annan gång. Jag blir ledsen när de blir tystade för tidigt, och jag blir glad när de inte stannar för länge. Så kanske man kan säga.