Science fiction?

Jo, alltså. Den här så kallade Lost-kopian FlashForwards premiäravsnitt såg jag igår. Premissen är denna: Alla människor i hela världen är med om en simultan blackout, i två minuter och sjutton sekunder. Det betyder alltså att en massa hemskheter händer under den lilla stunden. Flygplan störtar, bilar krockar, det är panik. Vad som gör det hela ännu mer spektakulärt är att alla dessa människor, under blackouten, inte bara förlorat medvetandet utan även liksom flashat sex månader fram i tiden. De har alltså ett minne från framtiden. Och den ser visst inte så ljus ut.

Det finns flera anledningar till Lostjämförelse. Flera Lost-skådisar spelar stora roller i FlashForward (Penny och Lost-hobbiten till att börja med), sen är båda mystiska nästan-sci-fi-serier, båda är ensemble-draman. Det dök även upp en Oceanicskytl någonstans i bakgrunden. Det gillade jag.

Jag kollade premiären med min kompis Hanna som verkligen gillar post-apokalypiska, liksom domedagsscenarion, och hon var mycket nöjd och pepp. Jag tyckte det var spännande också, men blev liksom inte medryckt. Det är visserligen bara första avsnittet, men än så länge känner jag inte att man fick lära känna nån, eller vara med nån karaktär sådär. Jag kommer ju absolut fortsätta kolla, men jag hoppas man får bli kompis med några snarast möjligt. För annars kommer jag tröttna.

att bry sig om sci-fi

Jag har de senaste dagarna pratat med flera personer om science fiction. Jag pratade Stina som jag inte känner så bra om Buffy och jag kom till en insikt om mig själv. Hon sa att hon tyckte Buffy var så fjantigt, för att det var så fult gjort och så. Och jag gav mig in på nån slags långrandig typ monolog om hur science fiction bara använder extrema situationer som ett berättarknep, att det handlar om människor och världen vi lever i och så. Och så sa jag: Jag blir så knäckt när folk inte förstår hur bra det kan vara. Det var först när jag hörde mig själv säga det som jag fattade att jag verkligen tyckte så.

Det är ju så att sci-fi kan vara sjukt dåligt. Det är jag helt medveten om, absolut. Men varför skriva av en hel genre när det finns saker som är så fantastiskt bra. Hela grejen är ju att man måste göra en deal med det man kollar på. Det här är förutsättningarna liksom. Det finns vampyrer och de funkar såhär. Eller, det finns femtiotusen människor kvar i universum och de jagas av robotar. Man måste ju komma överens om hur världen ser ut. Vilket man ju måste med vilken annan sorts verklighet som helst. Typ, alla som jobbar i vita huset är kvicka och roliga och förhållandevis snygga. Ni vet ju vad jag menar. Jag vet att jag är sjukt nördig med det här, och att det kanske är lite fjantigt och så, men ni kan väl bara ge det en chans. Kan ni kolla på Firefly bara, jag vet att ni kommer gilla det. Eller BSG eller Buffy. Ni missar så mycket annars.

Jane Espenson skrev en så bra grej för länge sen på sin blogg om hur det pratas om två sorters serier, karaktärsdrivna och storydrivna. Men att hon föreslår att det finns en till kategori, och det är en idédriven serie. Och hur mycket sci-fi sorteras in där, och där ligger mycket av det som folk inte riktigt gillar med science fiction. Läs det här, hon har som vanligt en poäng. Och sen kilar ni och petar i er grejer hon skrivit. För hon är en riktig jävla stjärna ska jag säga er.

feed a fever starve a cold eller tvärtom?

Den senaste veckan har jag haft feber en del. Jag har även kollat på mycket science fiction. Feber plus sci-fi gav mig en lite annorlunda ingång än man kan ha i helt vaket tillstånd.

Det finns två sorters tittare, de som gillar sci-fi och de som inte förstår charmen. Det är åtminstone vad de brukar säga när jag i min iver försöker konvertera. Jag älskar ju BSG, Buffy, Firefly, Roswell, en massa saker som det finns folk som inte ens vill ta i med tång, på grund av science fiction-rädslan. Ibland berättar jag inte att jag suttit hemma i två dagar och kollat på säkert 25 avsnitt av Buffy spin-offen Angel, och älskat det. Så fort det är för mycket vuxna sminkade till demoner, alternativt rymdskepp, blir det ju liksom löjligt för en del.

Det där med att gå in i en annan verklighet och liksom gå med på att tro på den, det blir ju som en överenskommelse mellan serien och en själv, och det är ju inte svårt bara man bestämmer att det är värt det. Det tog flera avsnitt av Buffy innan jag kom förbi den dåliga vampyrsminkningen och såg karaktärerna. Men när jag kommit dit kan jag absolut bortse från det lite löjeväckande diset som blir när de huggit en vampyr i hjärtat med en träpåle.

Vad jag egentligen vill säga med det här feberyrandet är mest att det är så värt det när man kommit förbi det fjantiga. Och att om man kollar genom ett filter av feberdröm behöver man inte vänta ett par avsnitt, för då är man mitt i kärnan av serien direkt. Som ett litet tips bara.

Imorrn när jag är frisk ska vi prata om Friday Night Lights hade jag tänkt. Något annat ni längtar efter att prata om?