adorkable!

Det är ju så jobbigt med den här super-hiatusen som är igång nu. Där nästan allt man gillar väntar tills efter OS med att börja sända igen. Så nu måste jag hitta på lite nytt att underhålla mig med. Funderar lite på att kolla ikapp på Supernatural, fangirlsen älskar ändå Supernatural, trots att jag är lite opepp. Men för att ha nåt att se osv. Kan ju bli Supernatural-psykos också, kolla bara hur det gick med Bones.

Annars undehåller jag mig med att peppa för julen genom att titta på favorit-jul-avsnitt. Typ det i West Wing där Josh har PTSD, och brittiska Office julspecial, undrar lite vilken som är min bästa jultv egentligen. SKa fundera. Har ni nån favorit?

Jag hittade för övrigt den här superdorkiga videon på Mark Salling, Puck alltså, som sjunger om hur mycket han gillar Glee. Tyckte ändå det var rart på nåt sätt, det är också tidsfördriv som heter duga:

mini-fail?

Hej alla!
PÅ grund av tenta-ångest, post-tenta-ångest och en ihållande Bones-psykos har jag knappt kollat på nåt de senaste veckorna. Utom FNL såklart, som är det jag bryr mig mest om den här säsongen. Ja, och skämset Bones då, som jag tydligen älskar nu. Förlåt! Det här med Bones-psykosen har mycket med fangirls, och hur jag gillar att fangirla fangirls, om ni förstår. Jag har exempelvis hittat en tjej som skriver nån slags avsnittsanalyser av alla Bonesavsnitt, flera sidor långa. Det blir liksom ett helt annat, mycket bättre, avsnitt när man läst vad hon tycker.

Men FNL, som jag ju älskar på riktigt, har ju varit så fantastiskt på senaste hörrni. Förra veckan var bland det bästa dom gjort tycker jag. Och den här veckan var jag lite, vad ska jag säga, förvånad. Jag tycker det kunde gett Matt Saracen ett lite värdigare avslut än att han bara drog utan att säga nåt. Själva avsnittet var bra den här veckan, det var det, men jag är lite knäckt över hur vad dom gjort mot Matt. Var det till exempel inte så att han faktiskt stannade i Dillon för sin farmors skull, för att ta hand om henne? Och att han bara skulle lämna henne där med sin mamma, inte ens tänka på det nåt mer, känns inte det lite olikt honom så säg? Varför låtsas att allt hade med Julie att göra när vi vet att det inte riktigt stämmer. Om jag var Matt hade jag stannat ett par veckor för att lösa saker istället för att göra en Good WIll Hunting och bara sätta sig i bilen och köra. Kanske kunde han lösa det här med konstskolan eller liknande? Det här kanske bara är jag som ju är väldigt praktisk av mig, men jag blir lite orolig för honom. Hoppas vi får veta hur han löser detta. Har han lite pengar med sig, nån stans att sova?

Iallafall, ska sluta tjata om det. Annars då? Jo, jag var glad att se Lyla, önskar hon och RIggins kunde lösa saker occh ting. HOn är så bra för honom. Och jag tycker det vore skönt om lill-Becky kunde släppa sin TIm-hangup och sikta in sig på Luke istället, han verkar gullig ju. Och herregud, Landry, vilken jubelidiot! Han kan ju inte börja prata om Tyra på det där sättet till nya flamman, det måste han ju förstå.

Vad tyckte ni?

ändå mini-besviken

Alan Sepinwall skrev om veckans How I Met Your Mother, och jag tycker typ precis som han. Det är inte att det enda jag vill se är är Barney och Robin - A Love Story, men är det inte lite trist att de har byggt upp en hype runt dom hur länge som helst o sen bara fumlar bort det på ett par avsnitt. Så mycket outnyttjad potential, är väl det jag tycker. Eller vad sägs?

Och om vi ska prata besvikelser, hallå, förra veckans Glee. Tror dom att vi är dumma i huvudet eller? Orkar inte att de ska skriva oss på näsan om hur jobbigt det är att sitta i rullstol och om man har en syster som har nån slags downs. Fast som jag och min kompis Hanna pratade om igår, det är ju folket bakom den genialiska Popular, som vid sidan av de härliga grejerna, Mary Cherry och elakheter, var proppat med viktiga läxor man skulle lära sig, om hur alla är lika mycket värda o allt sånt. Trött på det, säger jag er!

Buddy, min hjälte!

Gudars, jag bara kastade mig över veckans FNL så fort jag kommit in genom dörren idag, hade längtat så. Jag tycker East Dillon-grejen är superbra än så länge. Man börjar lära känna de nya kidsen, och nya grupperingarna nu, det känns bra. Jag tyckte såhär om veckan:
Buddy Garrety är en så ljuvlig man, vilken väg han har gått, va? Jag han ju knappt ens längta efter att han skulle backa upp Coach Taylor, men det är mycket välkommet att han gör det i vilket fall som helst. Det som är lite tråkigt med hela Panthers-storyn nu är ju hur alla, med Joe McCoy i spettsen, helt plötsligt är så onda. Skulle uppskatta en lite mer nyanserad bild av dom i avsnitten som kommer, tack!
Sen gillar jag så mycket när de har små Tami och Julie-bitar, tycker det är fint att de pratar lite om kyrkan och Gud och så, i sin stillsamhet. Att de har trevligt ihop också. Med lilla alienbabyn vid sidan.
Jag känner ju väldigt för Lionsen nu, och ju mer vi lär känna dom nya kidsen ju bättre lär de ju bli. Jag längtar tills de tar sig förbi den biten när alla är i luven på varandra, och de är en massa rasmotsättningar och så, det känns så gjort redan, är inte pepp på att se det just nu.
Och hörrni, hur ska det gå för Tim Riggins. Kommer han klara sig undan den här unga, unga tjejen som är så sjukt ute efter honom, eller har han lyckats fösa över henne till nya stjärnskottet? Mycket underhållande är de två ihop iallafall. Och kul med Landrys nya flamma, att hon är haj på fotboll och så.

Älskar FNL, hörrni!

Alan Tudyk och V

Min grandiosa plan att kolla ikapp på allt jag låg efter med den här helgen gick lite i stöpet när min kompis Hanna petade ner The Hunger Games i min väska i fredags. Har inte kunnat släppa, alltså, om ni alla bara kunde läsa The Hunger Games. Så sjukt bra!!

Trots att jag inte hann med allt jag hade tänkt tog jag ändå en paus för att kolla V, och visst var det bra, jag är bara så sjukt besviken (SPOILER!!) att Alan Tudyk, som jag hade sett fram emot så mycket att se, var tvungen att vara en ond V. Varför kan han inte få en riktig roll, som håller in flera säsonger. Det gjorde att jag fick lite dålig vibb liksom. Men jag gillar prästen, och goda Vn, och FBI-kvinnan. Och ser fram emot när TV-stjärnan blir en key player i motrörelsen, för det kommer väl hända? Det hoppas jag iallafall på.

Men förutom V, läs The Hunger Games, man blir inte besviken!!

Coach Taylor made me do it!

Efter en konstig icke-vecka med tenta och konstant huvudvärk ligger jag lite efter med alla möjliga viktiga serier. Har flera Fringe och Gossip Girl som jag inte sett än, har inte kollat V-premiären, inte FlashForward, inte Grey's. Men nu tar jag långhelg från skolan och tar väl igen det under morgondagen.

Vad jag har tagit mig tid till är FNL-premiären. Herregud, vad bra jag tycker det är. Folk frågar ofta vad ens bästa serie är, och jag har alltid svårt att svara, men jag tror det är Friday NIght Lights, alltså, det tror jag faktiskt. Och de här två kommande säsongerna som man ju blivit lovad, jag tror det kommer vara fantastiskt. Det nya upplägget, där Coach Taylor har ett riktigt underdog-lag den här gången, är ett så bra sätt att gå vidare på. Väldigt tillfredställande liksom. Och matchen i säsongspremiären, där East Dillon Lions fick så mycket spö, alltså, jag hade lite tårar ska jag säga. Coach Taylor, jag älskar honom! Det är liksom lite såhär nu, fast bättre:



OBS! Spoila mig inte för avsnitt två, för det ska jag se på måndag med min kompis Simon, jag har lovat att inte tjuvkolla den här gången.

dör och föds om!

Seriöst!!

tillägg

I lördags såg jag en ny serie som jag tänkte lägga till i höstschemat. White Collar heter den, och handlar om en ekonomisk superskurk och FBI-agenten som en gång fånfat honom. De jobbar nu ihop för att reda ut olika white collar crimes. Jag är väldigt svag för den där klassiska tjuv/polis-grejen, när de ändå gillar och respekterar varandra, trots att de är på varsin sida av lagen. Sen är Tiffany Amber Thiessen med också, vilket är mycket festligt, trots att hon spelar en miniroll som polisfru och är, iallafall i första avsnittet, ganska underanvänd.

för att stävja oron

Det här med Bones går inte så bra. Jag har kollat typ halva första säsongen och är riktigt uttråkad. Jag tänker att jag vet att det finns och sparar det till en söndag när jag vill virka och slökolla på nåt. Jag har ett nytt projekt istället, som jag kom på att jag faktiskt längtat efter att sätta igång med. Det är Sports Night. Jag älskar ju Aaron Sorkin, kollar om West WIng typ vartannat år och var säkert en av iallafall sveriges största Studio 60 supporters. Sports Night är ju från 98, och det är ett väldigt störigt skrattspår, men jag tror jag kan jobba mig igenom att det är irriterande och verkligen älska det. Det är många klassiska Aaron Sorkin-skådisar och de pratar i långa meningar medans de rör på sig, så jag har höga förhoppningar. Försöker hålla er uppdaterade.

open delight or pleasure; exultant joy; exultation.

Varje onsdag äter jag och min kompis Anne middag och kollar på Glee. Anne kollar alltid på avsnitten för första gången, men jag kan aldrig hålla mig (förlåt!) så jag kollar en andra gång. Eller kanske tredje. Är inte ledsen för det.

Glee är alltså en av säsongens stora nya hits. Inte bara har det varit solida tittarsiffror, låtarna säljer som smör på iTunes och kidsen från serien ska tydligen på turné snart. Och i veckan kom nyheten att Joss Whedon regisserar ett avsnitt sent i säsongen. Det gör ju mig lite extra glad, mest för att jag gillar när min hjälte liksom godkänner saker jag gillar. Nåt vi kan ha gemensamt, Joss och jag. Det tycker jag känns bra.

En annan sak som händer nu när jag kollat på åtta avsnitt är att jag:
1. Nynnar lite på en Carrie Underwood-hit och önskar jag var lite mer haj på linedance
2. Nynnar lite på Hearts gamla hit Alone, är extra sugen på karaoke.
3. Undrar om 27 är för gammalt för att starta/gå med i en show-kör
4. Har slutat lita på män med lockigt hår. I can't help picture small birds laying sulfurous eggs in there, and I find it disgusting.

lite av ett klagomål

Jag har haft problem med House i flera omgångar, alltid av samma anledning. Det är så himla formulaiskt, och jag blir så trött när det ALDRIG är nån som helst karaktärsutveckling. Och herregud, vad töntigt jag tycker det är att gnälla på ett ord så prettigt som kataktärsutveckling, men det är faktiskt tråkigt. Varje gång de har gjort nåt med House, fixat hans ben, gett honom tillbaks hans förra fru, dödat WIlsons tjej, och liknande går det ett par avsnitt, som är superbra, när hela dynamiken i gänget och på sjukhuset ändras. Det blir lite spännande igen alltså. Men efter ett par avsnitt med det nya, som man älskar, dödar dom det. Allt blir som vanligt inom ett par avsnitt.

Jag har varit hoppfull den här säsongen. Tänkt att det är den här gången kanske det händer. Och visst är det nyansskillnader kanske i House, karaktären. Men det räcker inte riktigt. Trots att en person vaknade upp från de döda i det här avsnittet tycker jag inte att det är kul längre. Samma gamla visa. Orkar inte bry mig.

skam-tv

Jag har en skräcktanke, som jag tänker på rätt ofta. Det är att snart är alla bra serier slut. Att jag redan sett allt bra som gjorts och aldrig mer kommer kunna sträck-kolla på sju säsonger av nåt bra. Det är av den anledningen jag inte sett Sopranos eller SIx Feet Under än, så att jag ska ha nåt kvar. Även för att jag är rädd för ångest. Det är av den anledningen jag i helgen gjorde nåt jag skäms lite för. Jag började kolla på Bones. Från första avsnittet och framåt. Fyra hela säsonger ligger och väntar på mig. Och jag tycker inte ens det är särskilt bra. Jag kolla vidare för att jag känner någon slags lojalitet till David Boreanaz. Och för att dom lurat in mig med den här skadom/ska dom inte-grejen hela serien egentligen går ut på. Alltså, jag är så dum, jag vet att jag alltid går på den lätta, ändå kan jag inte låta bli. Och nu sitter jag där och kollar på avsnitt efter avsnitt av den här konstiga premissen att man tar ett mordoffer och liksom tar bort allt kött (vad gör dom med köttet?) för att titta på benfragmenten vad som hänt. Så jätteskumt. Ni fattar att jag skäms va?

Tennis Night in America

Här är en sann historia: Imorse ställde jag klockan extra tidigt för att hinna kolla på nya 30 Rock innan jag var tvungen att kila hemfrån, men när jag såg avsnittstiteln, Season 4, tänkte jag halvsovande, jahapp, det blev inget. Sen somnade jag om.

Väl hemkommen från skolan fattade jag att det var avsnittets namn och inte nåt skumt preview-avsnitt eller vad jag tänkte mig där när jag nästan sov.

Bra avsnitt. En countrylåt från Jenna, Tracy som försöker återknyta kontakten med sina rötter "You look regular, can I guess your name? Is it Pedro? Is it Craigford? Is it Swimming?" Detta, plus en page-strejk och letandet efter en ny skådis till TGS för att anpassa programmet till det riktiga Amerika, gjorde mig iallafall pepp på säsong 4. Och varje program som driver med The Jay Leno SHow får ett litet extra plus från mig!

Pepp 2!!

Herre, säger jag er:

Pepp!!

På fredag händer det:

going on 200

Hej! Just nu firar ingabyxor 200 inlägg. På dryga två år, så inte särskilt effektivt, men ändå. Mini-festligt tycker jag. Veckan som gått har jag ägnat åt plugg och tv-tittande, höjdpunkter var bland annat:

The Good Wife som jag skrev lite om förra veckan, ett solitt inslag i min hösttablå iallfall. Som sagt, hederligt. Förra veckan fick familjen återknyta kontakten med sina gamla hoods, som de flyttade ifrån utskämda när maken åkte in på kåken. Juliana Margulies är alltså asbra. Kolla in det tycker jag. Jag har lagt in det i höstschemat och allt!

Sen har jag kollat lite på sjuksköterskeserien Mercy. Michelle Trachtenberg är med, vilket är anledningen att jag kollat de första avsnitten. Hon är nyanställd sjuksköterska på New Jersey-sjukhuset Mercy, där vi mest följer en PTSD-före-detta-sköterska, och det är mycket läkar-bashing, och inte superbra kanske, men jag vill också ta på mig scrubs, så nåt gör de rätt ändå.

Grey's är jag däremot astrött på, herregud alltså, vad ofestligt det är. Vet inte hur länge till jag kommer palla slökolla. Trots min kärlek till Bailey och Cristina.

Det största den här veckan kanske ändå var Office, alltså, jag älskade det så mycket!

Tisdagstv

Här är skörden av tisdagstv alltså:

How I Met Your Mother
Förra avsnittet var sådär, men den här vekan var jättekul! Ted lär Barney hur man är Robins pojkvän, Marshall ville ge en värdig person en jättestor tunna. Festligt. Älskar även kanada-referenserna, och längtar tills nån gång i framtiden när man får en pay-off från Barneys borttappade kollegieblock. Kolla själva:



House
Bästa grejerna denna veckan:
Wilson leker Bill Compton och deadpannar I am vampire Sookie. Ganska likt.
Om man blundade kunde man leka att det var Darth Vader i sjukhussängen.
Alla scener när Wilson och House är i samma rum.
Jag är annars rätt trött på Cameron/Forman/Chase/Thirteen, så helt ointresserad av hela deras storyline alltså. Hoppas det går över snart, tänker jag.

Gossip Girl
Vill ju bara se Chuck och Blair, så alla avsnitt där de inte är i centrum känns lite misslyckade. Men den här veckan hade man iallafall trainwrecket vi kallar Tyra Banks. Alltså herregud! Den kvinnan borde inte vistas utanför sina egna program, man blir ju rädd. Men vid sidan av rädslan, road. Skrattade åt och inte med henne dock. Vid sidan av det, Hillary Duff nytt love interest för Dan, tråkigt, Georgina och Rufus/Lily-barnet har nåt lurt på gång, bryr mig icke, Serena försöker göra sin mamma glad, hatar det.

Castle
Alltså, Castle är ju inte så himla bra. Det är en procedural, det handlar om en deckarförfattare som researchar på polisstation med en "het" detektiv som inspirationskälla. Det är inte nåt som brukar göra mig intresserad, jag kollar bara av en anledning. Nathan Fillion. Alltså, Kapten Malcolm Reynolds. Jag älskar honom ju. Så därför kämpar jag mig igenom avsnitt efter avsnitt av mycket banala mordgåtor. Och det blir nästan lite värt.

Helgroundup

Som ni ser på nedanstående schema har jag hunnit kika på en del grejer under långhelgen:

The Vampire Diaries
Såg ju första två avsnitten och blev opepp, men sen hade jag tid över, så då blev det två avsnitt till och det var några saker som var riktigt festliga. En vampyr läser och hånar Twilight, bra gjort av den som skrivit säger jag. Frenemyn, alltså head-cheerleadern, är tror jag min mest sympatiska, hon är åtminstone inte astråkig. Sen gillar jag brorsan också. Men huvudkärleksparet, alltså kom igen, de är så okarismatiska och tråkiga så jag vill ta mitt eget liv osv. Men gillar bästis-häx-plotten och att det finns dom i stan som kämpar mot vampyrer. Blev lite nypepp alltså. Värt.

Office
Veckans bästa grej nästan tror jag, Jim och Michael måste jobba ihop som chefer, blir jobbigt. När Oscar pratade om hur alla visste att det blev bäst med chefsduos (Where would the catholic church be without the popes?) var fantastiskt, och när Michael hade köpt en mugg till Jim, då hade jag lite blanka ögon allt. Även kul att Pam bara vill ha cash i bröllopspresent. Hah!

Fringe
Som vanligt var veckans mysterium inte så kul, men jag gillar bowlingmannen.

Community
Fortsätter vara trevligt och småskrattigt. Älskar Abed, men mest Chevy Chase

FlashForward
Inte superimpad, det ska jag inte säga. Men alltid kul med cupcake-kultur, och spännande med barnen som vet så mycket om varandra etc. Men en sak undrar jag. När alla i världen var medvetslösa i två minuter och sjutton sekunder, hur kunde det bli SÅ mycket förödelse egentligen. Alla skyskrapor ryker, Big Ben brinner, Taj Mahal är förstört. Oddsen att allt det skulle hända by accident under blackouten känns ju inte helt stora eller? Håller nån med?

Grey's Anatomy
Kollar liksom lite slentrianmässigt nu. Bryr mig verkligen inte om hur det ska gå längre. Gäsp, säger jag. Eller?

Dollhouse
Creepy avsnitt, men jag tycker dom står och trampar lite på samma plätt nu. Att Echo är självmedveten har vi ju redan förstått, man måste inte hålla på att banka in det hos oss, tycker jag. Men var verkligen creeped out av amningsgrejen, crazy alltså.

Bored to Death
Det var kul att de inte hade ett vanligt fall den här veckan, och Jim Jarmusch var festlig, och vilket bra arbetsrum han hade. Fortsatt trevlig sällskapstv.

höstschema

Ja, jag har ritat upp ett tv-schema på sidan av min kyl för att ha koll. Tyvärr är mitt kök inte fotograferbart, på grund av storlek, så jag kan inte visa hur proffsigt (hah!) det ser ut. Istället gör jag en lista, ok?






Måndag
Bored To Death

Tisdag
Gossip Girl
House
Castle
How I Met Your Mother

Onsdag
The Good Wife
V (premiär i november)
Mycket pepp --->


Torsdag
Glee
Modern Family
Mercy
Friday Night Lights (premiär i slutet av oktober, yay!)

Fredag
The Vampire Diaries
Office
Fringe
Community
FlashForward
Grey's Anatomy
30 Rock (premiär i mitten på oktober)

Lördag
Dollhouse

Söndag har jag inget. Inte pga gud om ni undrar.

hederlig tv

En av säsongens nya serier heter The Good Wife. Juliana Margulies, Nurse Hathaway från Cityakuten ni vet, spelar frun till en statsåklagare som åkt dit för att ha köpt horor för statens pengar. Hon har varit hemma med barn i femton år, hon har spelat fru åt sin karriärslystna man, och nu står hon stöttande ett halvt steg bakom honom på löpsedlar när han ber folket om ursäkt. Vad gör man i en sån situation, är frågan?

Ett halvår efter skandalen sitter maken i fängelse och hon är nyanställd som advokat på en fancy byrå. Hon får ta nåt pro bono-skräp-fall och man märker att hon inte står högt i kurs hos alla sina nya medarbetare, som fyrtioårig kvinna utan särskild arbetslivserfarenhet. Men hon hugger i, jobbar på, har såklart lite starka sidor. Det känns att hon kommer kunna glänsa lite, trots att det dras i henne för politiska intriger från både det ena och andra hållet.

The Good Wife är inte nyskapande i formatet alls. Advokat-procedural med karaktärsinslag liksom. Men det gör inte så mycket. Det känns som en solid serie ändå. Juliana Margulies är mycket proffsig, det är sympatiskt att göra en serie om en nästan medelålders kvinnas svårigheter att komma ut i arbetslivet efter en homemaker-karriär. Man hoppas på henne, att hon ska trycka till sin sunkiga man, att hon ska vara bättre än den andra nyanställda hotshotkillen på jobbet, att hon ska hålla sams med barnen. Jag kommer nog fortsätta kolla ett par avsnitt till.

medicin osv

Jag hade inte läst denna festliga förens idag. En läkare går igenom House-avsnitt och berättar hur rätt eller fel dom har. Mycket underhållande.

Säsongspremiären var för övrigt fantastisk. Älskade den!

en topplista

Eftersom mina Whedonverse-boxar varit utlånade i olika omgångar ett bra tag glömmer jag ibland bort att längta efter som. Men idag såg jag den här listan och blev påmind. Det är Entertainment Weekly som gjort en lista över de 25 bästa avsnitten av Joss Whedons alla serier, och jag tänkte delvis att jag höll med och delvis att de kunde gjort topp 50 det finns så mycket bra. Och kolla den här bilden nåt fan har suttit hemma och photoshoppat. Älskar det!

Dagens

Idag har jag, med virkningens hjälp, kollat in detta:

Bored to Death, trevlig noir-light-komedi med Jason Schwartzman, som jag verkligen gillar. Han är författare, men har svårt med sin andra roman (det är den svåraste att skriva). Hans tjej har lämnat honom för att han röker för mycket gräs och dricker för mycket. Trots att han trappat ner till vitt vin. Hans nya grej är en annons han lagt ut på craigslist. Han är numera en (ocertifierad) privatdetektiv. Mycket trevlig sällskaps-tv, kanske inte så mycket mer än så tror jag.

Såg andra avsnittet av Community, som fortsatte bra. Min kompis Hanna frågade hur det såg ut i min studiegrupp, vem från Community jag var, och jag är lite orolig att jag är den där vidriga Joel McHale-karaktären. Måste bättra mig. Veckans avsnitt bjöd iallafall på små sombreros, änglavingar, en tyst protest där någon råkade sätta eld på sin ärm och ett fantastiskt montage till Aimee Manns "Wise Up". Jag var nöjd.

Såg även Dollhouse-premiären, det är alltså mer creepy än någonsin därinne. Dr Saunders och Topher är mina favoriter just nu. Jag är mycket nöjd att de utvecklat dom till deras fulla creepiness-potential. Det jag har läst om säsongen är bland annat att det är det som ska tonas upp, att man ska få känna hur obehaglig situation faktiskt är. Plus, Jamie Bamber! Helo/Apollo-fight. Har längtat.

Jag har nästan kollat ikapp House också, kollade de sista avsnitten från förra säsongen och har premiären som bara ligger och väntar. Dör av spänningen! Så himla bra nu. Återkommer om det när jag är ikapp.

Science fiction?

Jo, alltså. Den här så kallade Lost-kopian FlashForwards premiäravsnitt såg jag igår. Premissen är denna: Alla människor i hela världen är med om en simultan blackout, i två minuter och sjutton sekunder. Det betyder alltså att en massa hemskheter händer under den lilla stunden. Flygplan störtar, bilar krockar, det är panik. Vad som gör det hela ännu mer spektakulärt är att alla dessa människor, under blackouten, inte bara förlorat medvetandet utan även liksom flashat sex månader fram i tiden. De har alltså ett minne från framtiden. Och den ser visst inte så ljus ut.

Det finns flera anledningar till Lostjämförelse. Flera Lost-skådisar spelar stora roller i FlashForward (Penny och Lost-hobbiten till att börja med), sen är båda mystiska nästan-sci-fi-serier, båda är ensemble-draman. Det dök även upp en Oceanicskytl någonstans i bakgrunden. Det gillade jag.

Jag kollade premiären med min kompis Hanna som verkligen gillar post-apokalypiska, liksom domedagsscenarion, och hon var mycket nöjd och pepp. Jag tyckte det var spännande också, men blev liksom inte medryckt. Det är visserligen bara första avsnittet, men än så länge känner jag inte att man fick lära känna nån, eller vara med nån karaktär sådär. Jag kommer ju absolut fortsätta kolla, men jag hoppas man får bli kompis med några snarast möjligt. För annars kommer jag tröttna.

ska dom, ska dom inte?

Alltså, jag är verkligen en sucker för will they/won't they-dynamiken som så många serier viftar framför ögonen på en. Det är därför jag kan lida mig igenom ett par avsnitt av Bones trots tristessen. Det är även därför jag lider igenom Teds douche-ighet i How I Met Your Mother. För Barney och Robins ska dom, ska dom inte-grej är så värd. Därför är säsong fem en spännande tid. Kanske bestämmer dom om de ska eller inte, alltså. Sen gillar jag HIMYM (ha, förkortning!) ändå. Jason Segel är ju en gammal favorit, och Willow. Men jag stannar kvar för detta:

en krimi-vad? krimi-vad-för-nåt?

I somras var jag på landet en hel månad i sträck. Det har jag inte varit sen jag var liten, men kan varmt rekommendera det även i vuxen ålder. Det var härligt. Jag blev mini-brun, vilket annars aldrig händer, jag hann väldigt långt på alla handarbeten, och jag kollade ikapp på allt jag inte orkade kolla ikapp på i stan. Vilket var andra halvan av The Office, säsong fyra och fem av Lost (herregud!! spänningen!!), hela Gossip Girl, Gavin & Stacey som är en mycket vänlig brittisk serie som jag gärna broderar ut om senare. Och jag tror det var lite annat också.

Jag kollade även på det fantastiska danska dramat Ørnen - En krimi-odyssé. Alltså, har ni sett Örnen. Det är så bra. Den är allt svensk tv inte är, dyrt, välproducerat, nästan alla pratar danska... Jag älskar det. Jag kan inte förklara den bättre än de gör på baksidan av boxen, så håll till godo:

En intense krimi-odyssé udmærker sig ved at have to fortællelag. På det ydre, aktionsprægede plan, handler serien om kriminalinspektør Hallgrim Hallgrimsson, kaldet Ørnen, der med stor ekspertise efterforsker og opklarer drabssager med forbindelse til grænseoverskridende, organiseret kriminalitet. På det indre plan handler serien om en mand, som er så elendig til at tage ansvar for sig selv, at han nu befinder sig på kanten af en eksistentiel krise.

Jag kan bara varmt rekommendera den. Utom en sak, och det är signaturmelodin. Alltså, jag skäms-rodnar så mycket så jag inte vet var jag ska ta vägen. Men jag vill inte att ni ska skrämmas bort av den, för det är så mycket bättre en så.

Min topp fem: Pandan

Miranda heter min 14-åriga syster. Hon gillar riktiga tjejgrejer som smink och fotboll och ostburgare. Här är hennes topp fem bästa tjejer:

5. Mirjam Frydman. Min syster. För hon är så gosig.

4. Audrey Tatou. Hon pratar så gullig fin franska.

3. Mischa Barton. Hon är så jäkla snygg. Och hon var med i The OC, min bästa serie för alltid.

2. Blair Waldorf. En fantastisk människa.

1. Helena Bonham Carter. Så snygg och så cool och gift med Tim Burton och att hon spelar så elak men ändå är hon min favoritmänniska.

clearly, love does suck

Jag gillar ju verkligen vampyrtrenden, som gammalt Buffy-fan och så. Älskar True Blood (läst böckerna i sommar, gillar!), är helt klart på Twilight-hypens sida, så jag hade ändå bestämt mig för att vara välvilligt inställd till nya tonårsvampyrdramat The Vampire Diaries. Serien bygger, liksom både Twilight och True Blood, på en bokserie, som jag inte tyvärr inte läst. Bakom serien står Kevin WIlliamson, som man minns med glädje från Dawson's Creek. Herregud vad jag älskade den serien. Dom första tre säsongerna alltså, sen kollade jag inte mer, det vill jag har sagt. För några månader sen försökte jag titta på Dawson's igen, men den hade inte åldrats med värdighet. De har alla en sorts viskande röst som inte alls är härlig såhär i efterhand. Samma viskande röster använder alla i The Vampire DIaries. Det är ett av minustecknena. Ett annat minustecken är att det ska vara creepy och liksom mörkt, men det är rätt löjligt. De använder rökmaskinen och en kråka på ett sätt som bara får mig att fnittra. Och även fast jag vet att L J Smith var före Twilights Stephanie Meyer med sin star-crossed-lovers människa/vampyr kärlekshistoria känns det alldeles för mycket som en kopia. Tråkigt men sant. Jag är tydligen lite mätt på just det.

I see your value now

Här är dagens skörd:
Community! Premiäravsnitt. Tror att jag gillar det. Det utspelar sig på Community College, så det är en bra start. Och de dedikerade första avsnittet till John Hughes minne. Så det är också bra. Joel McHale spelar huvudrollen, han är tydligen rätt känd för nåt E!-program, The Soup, som han gjort flera år, men jag har aldrig sett det. I Community spelar han en advokat som blivit utkickad ur förbundet när de märkt att hans examen visst var förfalskad. Så nu måste han fixa en examen. Hijincks ensue. Hijncksen består av hans nya studiecirkel som består av Chevy Chase, ett gäng avhoppade high school-elever, en mamma som vill utveckla sig själv och en tjej han vill ligga med. Vet inte än, men tänker nog kolla nästa vecka också.

Fringe. Säsong ett började as-spännande, dippade i mitten, men slutade as-spännande. Säsongspremiären var bra, jag gillade det. Förra säsongen slutade ju med att Olivia Dunham korsade över till den parallella världen och träffade William Bell (Leonard Nimoy!), i fick även veta att (antagligen) den riktiga Peter Bishop (Pacey!), den från vår värld, dog som barn och att Walter hämtade hem den andra världens Peter att ha som sitt nya barn. Spännande. Den grejen är inte aktuell i nya avsnittet dock, sär handlar allt om Olivia, jagad av någon från den andra sida, hamnar i en bilkrasch och ligger för döden. Det är mycket det här med att den som jagar henne har nåt tech som kan få den att byta utseende med någon. Så man vet aldrig vem man kan lita på. Jag är spänd på säsongen iallfall.

The Office. Jag hade en paus efter att Holly Flax slutade nån gång i början av förra säsongen. Då tappade jag lite sugen, mest på grund av sorgen. Men sen tittade jag ikapp i början på sommaren och nu är jag pepp igen. Och ett avsnitt när Michael outar att Dwight koper gödsel (Obs! Han gör sitt eget), Andy är orolig att ryktena om att han är bög kanske stämmer och tre praktikanter får se hela kontoret få flippen gör mig ändå lite sugen på mer.

Glee! Tre avsnitt av denna ljuvliga high school-kör/showgruppsserie har nu gått, och jag gillar det. Mycket på grund av avsnittsnamnen (Showmance, Acafellas) men också för att jag är en sucker för kids som sjunger Push It på skolsamlingen för att ragga nya rekryter till Glee Club.

food science

Min kompis Alex har pratat mycket om Heston Blumenthal och hans helt sjuka matlagningsprogram The Search For Perfection. Hon har boken och allt. Men jag har aldrig kollat på programmet, tills igår när jag fick nya datorprogram och en påse med köpe-DVDer och allt vad jag ville ha från min morbrors jobbhårddisk. Då snappade jag nämligen bland annat åt mig säsong ett och två av Hestonserien. Den är ett härligt komplement till matbloggar jag läser med steg-för-steg beskrivningar, och stora kokboken. Kolla när han gör ägg- och baconglass:

Gossip Girl FTW

Idag gick jag inte på föreläsning utan stannade hemma och läste om virus. Och kollade på säsongspremiären av Gossip Girl. Jag hetskollade alla avsnitt i maj, så jag har ju inte varit tvungen att följa GG i realtid förut. Känns som en utmaning. Saker som var härliga med premiären: Chuck och Blair. Har såklart längtat, det var härligt att se dom. Mindgames, stel kostym, nån slags brokadklänning. Inget hårband tyvärr. Det var också härligt att hata på Vanessa (vidrig) och hennes nya snubbe (Dan/Serena-brorOMG!). Serena var tråkig som vanligt, och Dan för den delen, men Carter Baizen kan bli ett bra inslag i säsongen tycker jag. Det var skönt att Lily höll sig borta, och Rufus i bakgrunden också. Allt som allt var jag nöjd!