tisdag 17 november 2009

ändå mini-besviken


Alan Sepinwall skrev om veckans How I Met Your Mother, och jag tycker typ precis som han. Det är inte att det enda jag vill se är är Barney och Robin - A Love Story, men är det inte lite trist att de har byggt upp en hype runt dom hur länge som helst o sen bara fumlar bort det på ett par avsnitt. Så mycket outnyttjad potential, är väl det jag tycker. Eller vad sägs?

Och om vi ska prata besvikelser, hallå, förra veckans Glee. Tror dom att vi är dumma i huvudet eller? Orkar inte att de ska skriva oss på näsan om hur jobbigt det är att sitta i rullstol och om man har en syster som har nån slags downs. Fast som jag och min kompis Hanna pratade om igår, det är ju folket bakom den genialiska Popular, som vid sidan av de härliga grejerna, Mary Cherry och elakheter, var proppat med viktiga läxor man skulle lära sig, om hur alla är lika mycket värda o allt sånt. Trött på det, säger jag er!

torsdag 12 november 2009

Buddy, min hjälte!


Gudars, jag bara kastade mig över veckans FNL så fort jag kommit in genom dörren idag, hade längtat så. Jag tycker East Dillon-grejen är superbra än så länge. Man börjar lära känna de nya kidsen, och nya grupperingarna nu, det känns bra. Jag tyckte såhär om veckan:
Buddy Garrety är en så ljuvlig man, vilken väg han har gått, va? Jag han ju knappt ens längta efter att han skulle backa upp Coach Taylor, men det är mycket välkommet att han gör det i vilket fall som helst. Det som är lite tråkigt med hela Panthers-storyn nu är ju hur alla, med Joe McCoy i spettsen, helt plötsligt är så onda. Skulle uppskatta en lite mer nyanserad bild av dom i avsnitten som kommer, tack!
Sen gillar jag så mycket när de har små Tami och Julie-bitar, tycker det är fint att de pratar lite om kyrkan och Gud och så, i sin stillsamhet. Att de har trevligt ihop också. Med lilla alienbabyn vid sidan.
Jag känner ju väldigt för Lionsen nu, och ju mer vi lär känna dom nya kidsen ju bättre lär de ju bli. Jag längtar tills de tar sig förbi den biten när alla är i luven på varandra, och de är en massa rasmotsättningar och så, det känns så gjort redan, är inte pepp på att se det just nu.
Och hörrni, hur ska det gå för Tim Riggins. Kommer han klara sig undan den här unga, unga tjejen som är så sjukt ute efter honom, eller har han lyckats fösa över henne till nya stjärnskottet? Mycket underhållande är de två ihop iallafall. Och kul med Landrys nya flamma, att hon är haj på fotboll och så.

Älskar FNL, hörrni!

måndag 9 november 2009

Alan Tudyk och V


Min grandiosa plan att kolla ikapp på allt jag låg efter med den här helgen gick lite i stöpet när min kompis Hanna petade ner The Hunger Games i min väska i fredags. Har inte kunnat släppa, alltså, om ni alla bara kunde läsa The Hunger Games. Så sjukt bra!!

Trots att jag inte hann med allt jag hade tänkt tog jag ändå en paus för att kolla V, och visst var det bra, jag är bara så sjukt besviken (SPOILER!!) att Alan Tudyk, som jag hade sett fram emot så mycket att se, var tvungen att vara en ond V. Varför kan han inte få en riktig roll, som håller in flera säsonger. Det gjorde att jag fick lite dålig vibb liksom. Men jag gillar prästen, och goda Vn, och FBI-kvinnan. Och ser fram emot när TV-stjärnan blir en key player i motrörelsen, för det kommer väl hända? Det hoppas jag iallafall på.

Men förutom V, läs The Hunger Games, man blir inte besviken!!

torsdag 5 november 2009

Coach Taylor made me do it!

Efter en konstig icke-vecka med tenta och konstant huvudvärk ligger jag lite efter med alla möjliga viktiga serier. Har flera Fringe och Gossip Girl som jag inte sett än, har inte kollat V-premiären, inte FlashForward, inte Grey's. Men nu tar jag långhelg från skolan och tar väl igen det under morgondagen.

Vad jag har tagit mig tid till är FNL-premiären. Herregud, vad bra jag tycker det är. Folk frågar ofta vad ens bästa serie är, och jag har alltid svårt att svara, men jag tror det är Friday NIght Lights, alltså, det tror jag faktiskt. Och de här två kommande säsongerna som man ju blivit lovad, jag tror det kommer vara fantastiskt. Det nya upplägget, där Coach Taylor har ett riktigt underdog-lag den här gången, är ett så bra sätt att gå vidare på. Väldigt tillfredställande liksom. Och matchen i säsongspremiären, där East Dillon Lions fick så mycket spö, alltså, jag hade lite tårar ska jag säga. Coach Taylor, jag älskar honom! Det är liksom lite såhär nu, fast bättre:



OBS! Spoila mig inte för avsnitt två, för det ska jag se på måndag med min kompis Simon, jag har lovat att inte tjuvkolla den här gången.