I don't even have a like life

Tankar mitt i Mitt så kallade liv:
Jordan Catalano, inte riktigt lika kär i honom som när jag var fjorton år.
Visst, man är ju Angela, om man är nån i serien alltså, men hon är ju inte särskilt bra. Rätt så gräslig faktiskt. Sjukt självupptagen, inte en fantastisk vän precis.
Mycket bra mode, mycket fint med flannel. Det finns en särskild flannelklänning, rutig i rött, som jag absolut vill ha på mig.
Rickie Vasquez är den kanske mest genomgående sympatiska karaktären. Han är den jag vill vara kompis med.
Brian Krakow, inte alls lika jobbig som man tyckte att han var förr i tiden.
Patti, Angelas mamma alltså, en bra liksom tredimensionell karaktär. Antagligen därför man tycker hon är så jobbig.
Scener man gillar är när Sharon och Rayanne har saker genemsamt, eller när Brian och Rickie hänger, eller när Jordan ska lära Brian hur man fixar tjejers telefonnummer.

Yes!

Idag hittade jag Mitt så kallade liv på box. Jag köpte den. Min lycka är gjord. Hoppas den är lika bra som den var när man såg den första gången. Fortsättning följer.

nittiotalet

Visserligen var han inte den vi var kära i när vi kollade på Mitt så kallade liv. Brian Krakow stalkade ju nästan Angela, men han hjälpte Jordan Catalano att skriva de där fina breven. För att han ville berätta hur han kände. Åh Brian Krakow, the boy next door, det skulle ju ordna sig för honom, men sen tog serien slut. Sen date-rapade han Julie i Felicity, det var ju jävligt sviningt. Fast sen var han den bästa motvikten till tråk-Max&Liz-historien i Roswell. De slidade på bowlingbanor och han hade just sluppit ur juvie. Han har varit med lite i L-Word och gjort massa enavsnittsroller i CSI och såna serier. Han heter Devon Gummerson och idag fyller han år. Han fyller 29, det betyder att han var tonåring på riktigt när Mitt så kallade liv gick. Det är imponerande.