clearly, love does suck

Jag gillar ju verkligen vampyrtrenden, som gammalt Buffy-fan och så. Älskar True Blood (läst böckerna i sommar, gillar!), är helt klart på Twilight-hypens sida, så jag hade ändå bestämt mig för att vara välvilligt inställd till nya tonårsvampyrdramat The Vampire Diaries. Serien bygger, liksom både Twilight och True Blood, på en bokserie, som jag inte tyvärr inte läst. Bakom serien står Kevin WIlliamson, som man minns med glädje från Dawson's Creek. Herregud vad jag älskade den serien. Dom första tre säsongerna alltså, sen kollade jag inte mer, det vill jag har sagt. För några månader sen försökte jag titta på Dawson's igen, men den hade inte åldrats med värdighet. De har alla en sorts viskande röst som inte alls är härlig såhär i efterhand. Samma viskande röster använder alla i The Vampire DIaries. Det är ett av minustecknena. Ett annat minustecken är att det ska vara creepy och liksom mörkt, men det är rätt löjligt. De använder rökmaskinen och en kråka på ett sätt som bara får mig att fnittra. Och även fast jag vet att L J Smith var före Twilights Stephanie Meyer med sin star-crossed-lovers människa/vampyr kärlekshistoria känns det alldeles för mycket som en kopia. Tråkigt men sant. Jag är tydligen lite mätt på just det.