Det allra sista avsnittet

Jag såg det sista avsnittet av Dead Like Me precis. Och det var bra, det slutade fint. Men det var ju som ett helt vanligt avsnitt ändå på många sätt. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag antar att de la ner innan de hade berättat allt de ville säga. Vilket ju händer med många serier. Särskilt de som görs av Fox kanske. Ni vet vad jag pratar om. Firefly, Drive, Wonderfalls. Tre exempel på mycket bra serier som Fox kapade, långt långt i förtidEn stor sorg är också att vi aldrig fick veta riktigt slutet på Veronica Mars historia. Det känns ju snålt på nåt sätt. Men en del serier hinner ändå med att knyta ihop det för oss. Wonderfalls kändes ju som att de gav oss en historia som de hann berätta om inte hela slutet åtminstone ett av minisluten. Och så finns det serierna som får gå tills de är klara. Buffy, som jag kanske inte berättat hur mycket jag älskar, berättade ju hela sin historia, i sin egen tid, och gav oss ett slut som var öppet, men uppenbarligen the end. Precis som sin systerserie Angel. Vita Huset gav oss också closure. Och jag är så tacksam att de bestämt att BSG ska gå en sista säsong och sen vara över, för man vet att de inte kommer spara på krutet utan säga allt de vill att vi ska veta, och sen vara klara med det. Vilket känns som ett lyft för Lost också, som jag inte är ett riktigt så stort fan av. Men det kan vi ta en annan gång. Jag blir ledsen när de blir tystade för tidigt, och jag blir glad när de inte stannar för länge. Så kanske man kan säga.

nittiotalet

Visserligen var han inte den vi var kära i när vi kollade på Mitt så kallade liv. Brian Krakow stalkade ju nästan Angela, men han hjälpte Jordan Catalano att skriva de där fina breven. För att han ville berätta hur han kände. Åh Brian Krakow, the boy next door, det skulle ju ordna sig för honom, men sen tog serien slut. Sen date-rapade han Julie i Felicity, det var ju jävligt sviningt. Fast sen var han den bästa motvikten till tråk-Max&Liz-historien i Roswell. De slidade på bowlingbanor och han hade just sluppit ur juvie. Han har varit med lite i L-Word och gjort massa enavsnittsroller i CSI och såna serier. Han heter Devon Gummerson och idag fyller han år. Han fyller 29, det betyder att han var tonåring på riktigt när Mitt så kallade liv gick. Det är imponerande.

Getting back in the game

Veckans Friday Night Lights var ett uppmuntrande steg i rätt riktning efter förra veckans stora shocker. Saker jag gillade var
Att Julie beter sig som en tonåring. Det är grymt att de inte mosar på med evighetskärlek med Matt Saracen, och att hon har tröttnat och att han inte pallar pressa på tills det är helt omöjligt att låta bli. Hela Matt och Julie situationen tycker jag de sköter bra.
Connie Britton är sjukt bra. Att Mrs Taylor har det asjobbigt fattar ju vem som helst, men hon når ju rakt igenom. Plus att hon gråter som riktiga människor gråter. Jag tycker hon är fin.
Hur meckigt det är för Coach taylor att inte vara en i laget etc. Och hela biten med att han säkert var en fantastisk High School-coach var så prick på, att han inte passar in där ännu. Hur lång tid kommer det ta innan han är tillbaka tror ni? Även fast både Julie och Mrs Taylor inte rikigt har så bra argument för att stanna i Dillon nu, det vore ju naturligar om de flyttade till Austin, men då skulle vi inte ha nåt att kolla på.
Buddy Garrety som ramlat från tronen. Det är så synd om honom nu. När Tim Riggins sa att han inte var nåt fyllo, bara ledsen, då älskade jag Tim Riggins. Hur ska Lyla-grejen gå förresten?

Bäst, allra allra bäst den här veckan för mig var ändå Landry. Att de inte förminskar nåt av det som hände förra veckan. Att han har sjukt jobbigt med det. Att han skällde ut Tyra. Han är så grym. Jag vill att allt bra ska hända honom. Och jag blir så orolig. Hur ska det gå?

Det som jag inte gillade
Ska de göra nån slags experimentell kirurgi i Mexico med Jason Street slutar jag kolla. Om de däremot låter honom hoppas och sen krossar hans hopp och drömmar så han måste kravla sig upp ur ett bottenlöst hål av oro kommer jag tycka att det är det bästa som gjorts på tv. Kanske.
Kan de sluta upp med hela den nya coachen mot Dillons traditioner och vanor. Inget emot konflikter, men kunde de styra det mot något lite mindre förutsägbart.

Allt som allt var det ett bra avsnitt iallafall. Det kan jag säga er direkt.

Hur festligt är det här?

Mycket bra Officeavsnitt den här veckan. Gillar Dwight och Angelagrejen mycket, och Phyllis gjorde ett storartat jobb, men mest gapskratt var ändå det här:



eller?

Dör! Sista BSGsäsongen ever!

min pepp är så sjukt på, trots att jag måste vänta tills januari.

Grattis!

Jag glömde, vi känner och älskar honom som Josh Lyman i Vita Huset och Danny Tripp i Studio 60 men han heter Bradley Whitford och han fyller år idag.

Förra veckan-en snabb genomgång

Ok, så lite grejer från förra veckan.

Gossip Girl. Är det nåt man är trött på är det väl när föräldrar och barn på tv ska bråka om barnens framtid, alltså att barnet kanske inte vill gå i föräldrarnas fotspår. Det är en sak Gossip Girl har emot sig. Och som nån sa till mig förra veckan, om det bara ska handla om otrogen med bästa vännen buhu får det faktiskt vara. Men den här veckan stog skolkören i uniformer och von Trapp family singers-stance och sjöng Fergies Glamorous så fint de kunde. Så jag ger det ett par avsnitt till. De har ju fått en hel 22-avsnittssäsong nu också.

30 Rock. Jag vill ha Seinfeld-vision på riktigt. Kenneth är fantastisk och Jack Donaghy gör mig aldrig besviken.

Bionic Womans andra avsnitt var väl sådär måste jag säga. Tycker Jamie Sommers är rätt tråkig, men så fort Katee Sackhoff dyker upp tycker jag det är bra igen. Vilket kanske inte bevisar nåt annat än att Starbuck alltid är den coolaste.

Life fortsatte bra. De jobbar på fint med att utveckla karaktärerna, plus för Deadwood-spotting i en biroll.

Chuck och Reaper är väl båda so-so, tror de behöver mer är två avsnitt var för att övertyga mig för resten av säsongen.

Veckan Office var strålande tyckte jag. Jag gillar när de ger Toby lite att göra och Ryans återkomst var verkligt efterlängtad. Om de bara spelade ner Jim och Pam skulle allt vara perfekt. Gillar ni att kalla dom Jam eller PB&J förresten?

Att slå på den lilla trumman.

Den som inte sett säsongspremiären av Friday Night Lights och är rädd för spoilers får strunta i att läsa det här inlägget, ok? Ok.

Kanske det jag gillat allra mest med Friday Night Lights är att den varit väldigt lågmäld. Inte skrivit mig på näsan med uppenbara saker och inte gått på massa billiga tricks. Allt är inspelat på plats i en småstad i Texas. De som spelar femtonåringar är högst sjutton istället för tjugosju som i Beverly Hills. De har inte mosat på när de hade kunnat. Tills nu. Det var mycket med säsongspremiären som jag tyckte om. Matt och Julie-storylinen var underspelad och bra, att de struntar i att göra en perfekta high school-paret grej och visar lite tvivel är fint och verkligt. Jag ser fram emot vad som ska hända med Buddy Garrety. Jag gillar hur Jason Street är coach nu, Riggins-storyn är bra.

Sen finns det några saker jag inte gillade. Känns det inte lite uppenbart att de ska ha en ny head-coach som är sådär sadistiskt lagd och inte respekterar att i Dillon kör de sitt fotbollsrace på sitt sätt. Där hade man kunnat gå en annan väg tycker jag. Men det som förstörde för mig på riktigt var Landry och Tyra historien. Inte ok att de råkar slå ihjäl en snubbe som är ute efter henne och sen inte pallar ringa polisen utan dumpar kroppen. Billigt trick. Det har vi sett tusen gånger. Det hade varit mycket mer intressant och spännande om de hade gjort det och sen tagit konsekvenserna av det, ringt en ambulans, styrt upp polis. Levt med att de dödat nån. Nu slog de på den stora trumman. Gjorde det uppenbara. Vi får se hur de löser det här, men det gör mig skeptisk för resten av säsongen. Nån som håller med? Eller kanske inte håller med?

Jag blev så till mig av det här så vi får ta allt det andra imorgon istället. Då blir det The Office och Gossip Girl bland annat.

Jag ser fram emot den här kvällen så

Nu ska jag titta på en massa saker från förra veckan. Friday Night Lights och 30 Rock säsongspremiärerna, andra avsnittet av Life, nya Office och Chuck och Reaper och Bionic Woman. Det kommer ta ett par timmar, så jag berättar om det imorgon. Då tar vi veckan som gick. Vad tyckte ni var bra?

I think they broke my brain

Jag älskar The Office, och jag älskar Creed. Jag har precis upptäckt det bästa på länge. Kolla först



och läs sen.

När man älskade Johan Widerberg

Kommer ni ihåg Rapport till himlen? Jag och en kompis pratade om den igår, och jag har tänkt på den mycket. Såg nu att den släppts på dvd. Jag måste nog köpa den och se igen för i mitt minne var det en av de allra bästa svenska serierna. Typ någonsin. Svenska serier jag älskat och verkligen tyckt varit bra är inte så särskilt många märker jag när jag tänker efter. Ebba och Didrik är fantastisk. Och Allis med is var väldigt bra. Barn och ungdomsserier har faktiskt gjorts en massa bra. Och så Rapport till himlen. Jag ska kolla på den igen och lämna rapport sen. Är det kanske nån som sett den nyligen?

Oh, Jack Donaghy!

Vill bara peppa lite inför nya säsongen av 30 Rock med att älska på Jack Donaghy en smula. Håll till godo.

Bruce och Cybil

Igår köpte jag säsong ett och två av den klassiska deckar/romcomen Moonlighting. Bruce Willis och Cybil Shepard gnabbas och löser olika brott på sin privatdetektivbyrå. Många som gör tv pratar om Moonlighting, hur bra den var. Jane Espenson pratar om den ibland på sin blog, Kevin Smith brukar nämna den, Joss Whedon har sagt nåt. Jaghar aldrig kollat på den ordentligt. Det blir kul att se om den håller, så här tjugo år senare. Jag berättar när jag sett ett par avsnitt.

Five stages of grief

Alltså, Pushing Daisies är en av de serier som ser mest lovande ut den här hösten. Den handlar om Ned, en pajbagare med en hemlig förmåga. Han kan röra vid döda och få dem att leva upp. Men inte utan konsekvenser. Han kan bara hålla dem vid liv i en minut, annars måste någon annan dö i deras ställe. Och rör han de han återupplivat en gång till dör de. Igen.

Bryan Fuller heter han som gjort den. Han har även gjort Wonderfalls, en sjukt bra serie om en väldigt bitter tjej som tvingas göra goda gärningar eftersom olika leksaker talar till henne. Sen har han gjort Dead Like Me. Den handlar om en sjukt bitter tjej som är död. Den är också mycket bra, jag kollar på den nu. Det är det här med döden alltså. Som han pratar mycket om. I första avsnittet av Dead Like Me går de igenom Kübler-Ross fem stadier i sorgearbete. Det är en populär grej i serier har jag märkt. I princip alla läkarserier har gjort ett avsnitt baserat på Kübler-Ross. Grey's, House, Scrubs, jag har inget minne av det i Cityakuten, vet nån? De har gjort det i Frasier och i Simpsons. Den här säsongen har två nya serier som direkt handlar om döden i varje avsnitt. Pushing Daisies och Reaper. Undrar hur lång tid det kommer ta innan nån av de gör ett sorgeavsnitt. Och vilka andra serier som gör nåt liknande den här säsongen. Om någon.

The five stages of grief. De är, för sakens skull
1. Denial
2. Anger
3. Bargaining
4. Depression
5. Acceptance
Läs lite om Elisabeth Kübler-Ross om ni har en stund över, mycket intressant. Hon jobbade mycket med dödssjuka, det var då hon kom fram till sin teori. Sen blev hon mer och mer intresserad av vad som hände efter döden, var mycket involverad i olika utanför-kroppenupplevelser och sånt. Och sen var det nån skandal med ett medium. Kolla upp, det är fascinerande.

Veckans premiärer

Dags att gå igenom veckan som gick. Många serier hade säsongspremiär förra veckan, en del visade sina allra första avsnitt. Här är vad jag såg:
Life, som jag nämde igår. En polis blir oskyldigt dömd för ett riktigt brutalt mord. Han sitter inne i flera år, typ sju, på ett maximum securityfängelse där han får stryk av vakterna för att han dragit skam över polisyrket och stryk av internerna för att han är snut. Han släpps när de undersöker fallet igen och nu är han tillbaks på jobbet. Han har fått ett fett skadestånd och har spenderat sin tid i fängelset på att studera. Han lever i nuet. Han är helt zen. Han är typ Dr House, fast polis. Det är asbra!
Gossip Girl är Josh Schwartz andra nya serie vid sidan av Chuck som jag pratat lite om redan. Det är Manhattan, det är överklasskids, det är sidekicks och bloggande, det är sjukt trashigt. Årets guilty pleasure.
Pushing Daisies visade sitt första avsnitt i veckan. Jag tycker det är fint och quirky o roligt. Jag är så pepp på det hela att jag kollar ordentligt på Dead Like Me som Bryan Fuller gjorde för ett par år sedan. Den är också så bra.
The Office var precis så bra som jag hade hoppats. De spelar ner allt på ett så väldigt sympatiskt sett. Ni läser väl Mindy Kalings blogg, Things I Bought That I Love, länk -> Hon spelar Kelly Kapoor och skriver en del avsnitt. Jisses, vad rolig hon är!
Grey's-premiären var väl precis som väntat. Inget nytt och spännande precis.

Förutom Heroes struntar jag nog i Ugly Betty också. Jag bryr mig visst inte ändå.