Veckans Friday Night Lights var ett uppmuntrande steg i rätt riktning efter förra veckans stora shocker. Saker jag gillade var
Att Julie beter sig som en tonåring. Det är grymt att de inte mosar på med evighetskärlek med Matt Saracen, och att hon har tröttnat och att han inte pallar pressa på tills det är helt omöjligt att låta bli. Hela Matt och Julie situationen tycker jag de sköter bra.
Connie Britton är sjukt bra. Att Mrs Taylor har det asjobbigt fattar ju vem som helst, men hon når ju rakt igenom. Plus att hon gråter som riktiga människor gråter. Jag tycker hon är fin.
Hur meckigt det är för Coach taylor att inte vara en i laget etc. Och hela biten med att han säkert var en fantastisk High School-coach var så prick på, att han inte passar in där ännu. Hur lång tid kommer det ta innan han är tillbaka tror ni? Även fast både Julie och Mrs Taylor inte rikigt har så bra argument för att stanna i Dillon nu, det vore ju naturligar om de flyttade till Austin, men då skulle vi inte ha nåt att kolla på.
Buddy Garrety som ramlat från tronen. Det är så synd om honom nu. När Tim Riggins sa att han inte var nåt fyllo, bara ledsen, då älskade jag Tim Riggins. Hur ska Lyla-grejen gå förresten?
Bäst, allra allra bäst den här veckan för mig var ändå Landry. Att de inte förminskar nåt av det som hände förra veckan. Att han har sjukt jobbigt med det. Att han skällde ut Tyra. Han är så grym. Jag vill att allt bra ska hända honom. Och jag blir så orolig. Hur ska det gå?
Det som jag inte gillade
Ska de göra nån slags experimentell kirurgi i Mexico med Jason Street slutar jag kolla. Om de däremot låter honom hoppas och sen krossar hans hopp och drömmar så han måste kravla sig upp ur ett bottenlöst hål av oro kommer jag tycka att det är det bästa som gjorts på tv. Kanske.
Kan de sluta upp med hela den nya coachen mot Dillons traditioner och vanor. Inget emot konflikter, men kunde de styra det mot något lite mindre förutsägbart.
Allt som allt var det ett bra avsnitt iallafall. Det kan jag säga er direkt.
1 kommentar:
instämmer igen. riktigt snygg vändning på det hotande fiaskot med mordhistorien, nu känns det öppet för intressanta förvecklingar kring landry och tara och deras mörka hemlighet. men lite billigt ändå att slänga in ett mord på det där sättet för att ha nåt att plocka fram när idéerna börjar sina, lite såpaupplägg över det.
mrs taylors kris som ensam mamma är riktigt gripande och relationen mellan henne och den nye vikarien väldigt fin, kändes bitvis som man var i ett avsnitt av "orka! orka!" (vilket är en komplimang)
o det är ju alltid toppen när tim riggins efter några scener som jock och player visar sina helylle-egenskaper. åh!
klart sämst hittills har ju det fotbollsmässiga varit. givetvis svårt att hitta vinklar som gör att det känns intressant att följa laget en säsong till, men det här är lite väl platt. blir väl så att coach taylor kommer tillbaka och så blir det maktkamp med den nye tränaren (som visar sig ha några ess i skjortärmen...).
Skicka en kommentar