Jag har två kompisar som heter Alex, och lättaste sättet att skilja de åt är att döpa en till Flick-Alex och en till Pojk-Alex. Vilket jag naturligtvis gjort. Flick-Alex föddes någonstans i Asien för tjugofyra år sen. Saker som gör att jag är glad att vi är vänner är att hon kan sticka en dalek, förklara biokemiska processer och att när man kollar på typ Letterman och det är ett rockband med killar som spelar kan hon alltid hela deras bio, exmedlemmar och gillar their early stuff. Hon har även bott i Manchester och kan härma Alan Partridge bättre än någon annan jag träffat. Här är hennes topp fem grumpy men in labcoats:
5. The Coroner (Pushing Daisies)
– Jag gillar estetiken, berättarösten, att de pratar snabbt, den stickande detektiven, pajerna och Lee Pace. Och så rättsläkaren. Korta scener, få repliker. Oftast blir det bara en misstroende "Mmmmmhmmmmm??". Verkar börja mjukna upp i avsnitt 3, när han och Emerson börjar bonda över handkräm, men återgår lyckligtvis till sitt vanliga jag så fort han får syn på Ned och Chuck .
4. Dr. Alan Statham (Green Wing)
– Green Wing var en väldigt surrealistisk komedi som utspelade sig på ett engelskt sjukhus. Den läkare som fått komma med här - Dr Alan Statham - är inte surast på listan. Egentligen tycker inte jag att han är så sur och tvär i sig. Hans personlighet är kanske bara inte den lättaste att handskas med. Han är aldrig särskilt långt bort från ett mindre raseriutbrott, tex i sitt eviga tvistande med läkarstudenten Boyce, eller när hans dvärgfobi gör att han slår ihjäl Joannas kusin med en uppstoppad fågel. Men han är hemskt fin i det sista avsnittet när han ringer och sjunger lite för Boyce som ett sista adjö.
3. Gilbert "Gil" Grissom (C.S.I.)
– Min första labbrocksidol. Grissom är vad alla andra C.S.I. spin-offs saknar och förgäves försöker hitta en motsvarighet till. Långt ifrån ständigt sur, the man loves a good science pun, men med låg tolerens för idioti och kontorspolitik gnistrar det till ibland. Borde egentligen inte platsa så här högt om man endast tittar på surhetsnivån, men i kombination med geekfaktorn (dvs labbrock, intelligens och att han tävlar med kackelackor som hobby) hamnade han här i mitten.
2. Dr Gregory House (House)
– Bästa balansen mellan lynnighet och labbrock-ighet. Oerhört cynisk, sarkastisk, bitter och självupptagen. Sen tycker jag även att det var väldigt kul att min walesiska rumskamrat aldrig kunde titta på ett helt avsnitt av House. Mest för att hon bara väntade på att Hugh Laurie skulle säga någonting med sin vanliga röst i stil med "Aha, brekkers! I could eat fourteen trays of it this morning and still have room for a dolphin on toast!", men även för att hon inte kunde ta Billy Kennedy från Neighbours på allvar som läkare.
1. Detective Superintendent Peter Boyd (Waking the Dead)
– Waking the Dead är en BBC serie av cold case-typ. Tydligen har Svt visat den lite under namnet "Mördare okänd"? I England brukar det sändas i dubbelavsnitt över två dagar (1 timme söndag, 1 timme måndag. Det hände alltså väldigt ofta att jag missade halva handlingen och säsongen när jag försökte följa den i TV där borta. Men det lilla jag hunnit se har varit tillräckligt för att Boyd ska hamna i topp här. Egentligen borde inte han platsa här alls, med tanke på att han är polis och spenderar större delen av sin tid med att under sina förhör helt ignorera det protokoll som psykologen Grace Foley påminner honom om via öronsnäcka . Men varje gång jag kollat verkar han
alltid hinna dra på sig en vit rock och hänga lite labbet med den senaste kroppen i ett par minuter. Och vilket humör! Han blir så arg! och så sur! och beter sig som en vilde! Det blir så illa att Grace blir tvungen att lämna enheten ett tag, och alla andra får ringa henne i smyg för att få hjälp med profilering. Åh, en sur Boyd är ungefär det bästa jag vet....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar